Vi hade ju ett havtaffligt inlägg som hämtade sin titelinspiration från filmens värld tidigare i sommar (du får följa länken för att se vilket!), och den här gången kan man säga att det är TV-program från forntiden som får agera inspiratör. Jag tänker på ”Snobbar som jobbar”, denna deckarserie som fanns innan vi hade fler än 2 kanaler och som följde bland annat Brett Sinclair och Danny Wilde (originaltiteln var ”The Persuaders”, och i huvudrollen var det Roger Moore och Tony Curtis – allt inspelat -71/72, så du kan ju tänka dig stilen på den här serien ungefär…) när de löste brott och raggade damer. Den här bloggen är inget vidare på något av de momenten, så fokuserar såklart på musiken istället – och jag tänkte då plocka fram lite skivor som det inte är så där vansinnigt ofta som de spelas trots att det sker då och då. Eller väldigt sällan. Och för enkelthetens skull är det indelat i två delar, de skivor som spelas ibland och som jag nog tycker att jag har lite koll på, och de som faktiskt nästan aldrig spelas och jag får lyssna på i samband med skrivandet för att kunna säga något om dem. Alla skivor är från den gamla goda hår-rockstiden när stort hår var en framgångsfaktor och priset på spandex drevs upp av bandens framgångar på listorna.
Det här är lockar som rockar!
Så, första högen innehåller faktiskt såna jäkla guldskivor att det är rent av löjligt.
- SKID ROW ”S/t”
- PHENOMENA ”S/t”
- MANOWAR ”Fighting The World”
- ARTCH ”Another Return”
- BLUE MURDER ”S/t”
Du vet ju att SKID ROW kan vara hårdare än man kanske tror (japp, semesterns första låt är ständigt Slave To The Grind!), men det här är balladernas skiva. Spår som 18 And Life och I Remember You är väl de starkaste korten bandet presterat om man går efter kommersiella mått, men man får inte glömma exempelvis Youth Gone Wild eller Can’t Stand The Heartache. Bra skiva, faktiskt. Men inte mjukast (eller bäst) av dem som finns i den här leken. Det är, förstås, PHENOMENA. Fuckin’ magisk skiva!
Debuten från PHENOMENA består, som kanske är bekant, av 100% klassisker, och är kanske den ultimata skivan för att tvätta hörselgångar som är helt manglade av elaka riff. Glenn Hughes – kungen! – sjunger, och sen får man odödliga spår som Still The Night, Kiss Of Fire, Believe, Phoenix Rising, Dance With The Devil med flera.. Kort sagt – det här slår man inte speciellt enkelt!
Eller?
Ja, enklaste sättet kanske är att vara en arg typ som slåss rent generellt. Som MANOWAR och deras ”Fighting The World”! Du vet ju att sentida MANOWAR är mest en fars (ny skiva – det är 8 oljud och 1,5 ”riktig” låt samtidigt som man kråmar sig i kvinnoförnedrande trams!), men så har inte alltid varit fallet. Fram till ”The Triumph Of Steel” (-92), eller allra senast ”Kings Of Metal” (-88) så skrev manm faktiskt riktiga låtar. Ju tidigare desto bättre, liksom, och låten Metal Daze från debuten är enkomt skyldig till min besatthet med hårdrock vill jag påstå. Så: ”Fighting The World” är helt enkelt jävligt bra hårdrock, från start till mål. Bra som fan faktiskt, trots att det kanske inte är så trendigt numera.
Nåt som faktiskt blivit lite trendigt är däremot ARTCH, kanske det bästa som någonsin kommit från Norge – SATYRICON, ENSLAVED, VREID med flera får ursäkta! Visst, vi har haft med dem förr på bloggen och plattan ”Another Return” har varit Tips även om det var på Metalbloggen-tiden. Kort sagt: nog har du lite koll på den här? Det är klassisk hårdrock med helt fantastisk sång. Extra bra på sommaren. Missa inte!
Sista och kanske mest väntat i den här paketeringen av skivor: BLUE MURDER och deras självbetitlade skiva. Rätt läckert omslag, rätt läckert framförande – men det är supertydligt att det är John Sykes som står i centrum här. Det är klassisk hårdrock i rakt nedstigande led från WHITESNAKE och DEEP PURPLE som Sykes egentligen vill lira i, och sämre mål kan man ju ha, Den här skivan har också varit Tips på gamla Metalbloggen, och jag ska erkänna att det den ramlar in i spelaren lite då och då fortfarande. Bra, faktiskt. Kanske inte nyskapande, men ändå. Bra.
Okej. De där plattorna man kanske inte lyssnar på så ofta då? Det är de här. Flera av dem har jag köpt, lyssnat på lite och sen liksom glömt bort så att jag var tvungen att lyssna in mig igen, med färska öron. (Ja, det kanske kan tyckas konstigt i vissa fall – hej EUROPE! – men det tar vi i respektive skiva tänker jag..). Här finns:
- WINGER ”In The Heart Of The Young”
- EUROPE ”The Final Countdown”
- KINGDOM COME ”S/t”
- WHITE LION ”Big Game”
- STEELHEART ”S/t”
Först ut – och en skiva som faktiskt tjänar på att ligga lite i glömska: WINGER och deras ”In The heart Of The Young” från 1990. Kip Winger som hade en karriär med Reb Beach och kanske framförallt ALICE COOPER startade bandet, och de rönte rätt stora framgångar. Jag har Rock Candy’s remasterversion, men helst önskar jag nog att jag låtit bli – det här är nämligen (sådär en 28 år senare) pinsamt daterad och rätt kass. Inledande Can’t Get Enuff (notera stavningen – kan det blir mer ostigt?) är nog det bästa som serveras på skivan. Usch.
EUROPE då. Det här är ju deras storsäljare, och brorsan hade den på vinyl. jag gillar ju EUROPE, såväl senaste given ”Walk The Earth” som föregångaren ”War OF Kings” visar dessutom att bandet håller fin fortsatt form – trots att de nog alltid kommer att mätas mot den här given. Klassiskern, med det karakteristiska omslaget. Det är en bra skiva. Den innehåller förstås monsterhiten The Final Countdown, men även spår som Rock The Night, Carrie (stående skämt inför Hårdrockskvällen är att man ska spela just den låten, av någon anledning!) och Cherokee. Och ändå – jag lyssnar aldrig på den. Var tvungen at spela den för att minnas, och det är ju otroligt daterat. EUROPE är EUROPE, och det finns ett inslag av ”larger than life” som gör att man fattar att det slog. Då.
STEELHEART kanske var mest omtalade när det begav sig (nu snackar vi -90) för att en viss Bruce Dickinson från IRON MAIDEN var deras producent och pluggade dem hårt i Headbanger’s Ball och andra musiktidningar. De skulle minsann ta över världen, och den självbetitlade debuten är fint levererad och inspelad. Fläckfri, faktiskt, med rätt mix av sväng, klassiska riff, snygga gitarrer och fantastiskt bra leverans. Tyvärr är det så att man redan på tredje låten (grävde fram plattan för att lyssna på den igen, fick den i gåvohögen av kompisen Mange och insåg att jag inte lyssnat på plattan sen jag hade en kopia på kassett back in the days… alltså typ 25 år sen eller så..) att det är jävligt lika, allt. man tappar liksom bort vilken låt man är på, och det är ju inget lovande tecken om man bara spelat 2,5 låt.. (!). Ändå bra. Bättre än jag minns, framförallt slås jag av att sången från Michael Matijevic är strålande snygg – det här är klassisk, lite ostig hårdrock som det lät då. Här finns något, och från minnenas gamla skivbackar kommer jag nog flytta upp den här i speltid.
Nästa skiva ut är WHITE LION och deras ”Big Game”, också en skiva som kommer från Magnus-samlingen. Det är en sån där skiva som redan 20 sekunder in på inledande Goin’ Home Tonight har en i ett järnhårt nostalgigrepp. Dirty Woman, Little Fighter, Living On The Edge, Cry For Freedom … det är klassisk rock, med vissa drag åt hårdrock. Ett (halvt) snäpp hårdare än GO GO DOLLS. Och… det är okej. Det är mer än okej. Den här skivan är bättre än jag minns den, och jag gillar Mike Tramps hesa röst och det finlemmade gitarrspelet av Vito Bratta. bandet var förstås mest kända för balladen When The Children Cry från plattan ”Pride”, och förstår jag saken rätt blev grundarna Tramp/Bratta så småningom osams och stämde varandra och hade sig. Det var senare, och av det märks inget här. En trevlig överraskning att plocka fram ur minnenas garderob, den här skivan!
KINGDOM COME var ett sånt där band som det pratades om lite. Du vet, när vi smörrockare ville hitta något utanför WHITESNAKE, PURPLE och det vanliga men bodde i skogen i Norrland och internet inte fanns. Då dök ofta KINGDOM COME upp. De var producerade av Bob Rock, och det var ju lite så man letade sig fram till saker då. Ett namn som ledde till ett annat, som ledde till ett chansköp via Ginza. Den här lila-blå (eller? vad vet jag, jag är färgblind…!) plattan kom 1988 och är verkligen inget nyskapande så här i efterhand. Jag kan förstå varför det inte blev så mycket mer än snack om bandet egentligen, för bortom ett coolt namn och rätt frisyr så hade de väl inte jättemycket att komma med. Det är inte dåligt, men jämför man med t e x EUROPE och deras släpp så skiljer det ju ljusår i förmågan att skriva minnesvärda låtar. Och trots allt… det är ju minnesvärda låtar som gör att en del skivor sticker ut och behåller sin plats i ljuset år efter år. Är väl balladen What Love Can Be som är den stora kioskvältaren här, och det räcker inte riktigt. Då är man bättre när man försöker låta som LED ZEPPELIN – but then again. Varför inte lyssna på originalet då?
Att göra en Spotify spellista av det här är inte helt enkelt. Det saknas en massa, men vi kör ändå. Så får vi se om du kan lista ut vad som saknas, right? Det är 70% hitrate, kan vi avslöja.