Live: King Diamond & Batushka i Stockholm 8/8 2019

”God afton Stockholm… det var länge sedan – och det känns bra att vara tillbaka i stan igen. Inomhus.”

Jodå, Kim Bendix Pedersen, mer känd som KING DIAMOND hade verkligen publiken på Arenan, Fryshuset, helt i sin hand under torsdagskvällens besök. Vuxna män som sminkat sig efter förebilden eller pekade till varandra på hur håret på armarna stod upp av välrysningar när spelningen avslutades med Black Horsemen utgjorde en fantastisk kuliss bortom det som utspelade sig på scenen den här torsdagkvällen. Ett scenbygge som är rasande snyggt (och högt, när frontmannen intar högsta punkten får han huka sig för att inte försvinna bland takbjälkarna) och ett band av världsklass ger en rent av fantastisk spelning.

Innan vi kommer till huvudakten får vi ta några ord och bilder om BATUSHKA som gästade och värmde upp. Jag har sett dem förr, då de turnerade på första plattan. Då var fokus tydligt på stämning, och scenen badade i skenet av levande ljus och rökelse. En hel del teater mellan låtarna, och en väldigt stämningsfull känsla – på gott och ont, för jag hade då en gnagande tanke om att det kanske var lite för mycket av det goda och att det märktes att man red hårt på det material man hade. Den här gången är det tydligt att det är ett annat band. Materialet som spelas är i stort sett uteslutande från nya plattan ”Hospodi”, och man börjar med de starkaste parierna därifrån – dvs början på skivan. Man går till och med på tio minuter innan aviserad tid, och eftersom man startar med sitt starkaste material (delen när trummorna kommer in på första spåret Dziewiatyj Czas är fantastisk) så tänker undertecknad att det här kommer att bli fantastiskt.

Det blir bra också. Episkt, och bra mycket hårdare än tidigare, men det blir inte fantastiskt. Faktum är att det tappar en del över tid, dels för att det känns lite enahanda – men åt andra hållet, om ni förstår, då man istälet för att kanske ha för mycket fokus på interludes och stämning nästan struntar i det helt – och dels för att det känns som om rösten på den mässande/sjungande/skrikande översteprästen inte riktigt håller hela vägen. Det som från början sitter bra slutar med lite svagare black metal-väsningar och det känns som om de får höja micken allt eftersom. Att BATUSHKA kommer att låta tala om sig rejält råder inga tvivel, det här bandet är här för att stanna och växa, men ska det ta nästa steg live så behöver man klara att hitta balansen mellan sin teater och stämningsfulla scen och sitt koncept och bra låtmaterial. Just nu klarar man inte riktigt att bara luta sig mot ett av sina ben fullt ut, kan jag tycka. Visionellt är det dock, som synes nedan, riktigt snyggt!

Efter BATUSHKA fylls lokalen på rejält, det är tydligt att många valt bort förbandet för att sedan anlända lagom till huvudakten. Bakom en svart ridå ställer man om scnene medan publiken skanderar Diamond – Diamond – Diamond i allt större utsträckning, och när allt brakar igång till en blixtrande vass The Candle så är det snudd på eufori i allsången. Ljudbilden är dessutom underbar där jag står, så musiken går rakt in i hjärta och själ från första ton. Till vänster på scen står Andy LaRoque (gitarr), på högersidan samarbetar Mike Wead (gitarr) och Pontus Egberg (bas) medan Matt Thompson och hans trumset är inbyggt i själva scenbygget. Det är tajt och otroligt proffsigt, så när King tycks vara på ett lysande humör i såväl mellansnack som låtar finns alla förutsättningar för en riktigt bra spelning. Dessutom tycker jag att rösten håller bra, och även om han får stödhjälp av sin Livia Zita så sitter kastraten bättre än jag hade vågat hoppas.

Och självklart är det show från start till mål. Det är en mänsklig dansande voodoo-docka, Abigail avrättas som bebis, Granny kommer hem med sin rullstol och man utnyttjar scenen som en integrerad del av showen. Som enda önskan har man att det gärna fått vara en högre scen eftersom det är nästan omöjligt att se vad som pågår på scengolvet från publikhavet, antagligen en eftergift för att taket känns för lågt. I övrigt slås man kanske framförallt av hur mycket hårdare musiken är live jämfört med de gamla studioversionerna, och när bandet fyrar av Arrival och A Mansion In Darkness efter varandra (som du vet två av den här skribentens absoluta favoriter) står man där med ett lyckoflin i ansiktet.

Totalt spelar man i ca en timme och tjugo minuter, och det med en spellista som kanske är en aning oväntad. Dels utelämnas låtar som kommer från MERCYFUL FATE helt likväl som material från flera skivor, men framförallt plockar man fram och gläntar på förlåten vad gäller dne kommande plattan. Innan King släpper lös låten Burn så berättar han exempelvis att det finns en låt på den kommande plattan som heter Voltage, och att nunnan som var så svår att döda trots att man i den här låten försökte bränna henne slutligen dör i just Voltage. Dessutom ger sig bandet på att spela en helt ny låt som – enligt mellansnacket – inte ens är helt färdiginspelad ännu, Masquerade Of Madness. Inte helt vanligt, men riktigt kul för oss fans. Låten i sig är lovande, och har ett väldigt läskigt tema ur lyrik och teater – men givetvis krävs betydligt fler lyssningar så småningom för att kunna säga bu eller bä.

Allra bäst gensvar får de klassiska låtarna. Halloween. Sleepless Nights. Welcome Home. Det är allsång och glädje rakt igenom. Och precis som ingressen konstaterar så är giget riktigt bra. Jag har sett KING DIAMOND utomhus tidigare, och även om en fullmåne då gav härlig inramning så är det en helt annan sak att uppleva det här inomhus. Kraften och intensiteten går rakt in i bröstet på ett annat sätt, och har man en sådan guldgruva av riff att ösa ur kombinerat med så skickliga musiker (kanske framförallt gitarristerna!) så är det klart tillräckligt för att få vuxna män att fålla en liten glädjetår.

Tack, KING!

Setlist