Januari månad avslutades med eld och mangel i samband med att det intressantaste turnépaketet på länge äntrade Lilla Arenans scen för att ge den fullsatta lokalen en jäkla omgång, för att tala klarspråk. Att ha med fyra band på en kväll kan vara i mastigaste laget, men det här flöt otroligt bra logistiskt och med band vars sound kompletterar varandra så att kvällen som helhet var en bra mix.
Och vilken kväll!
Jag har sett huvudakten BEHEMOTH hyggligt många gånger, kanske en sådär 7-8-9 stycken, men jag tror aldrig jag har sett dem bättre. påkostad scenshow, fullt fokus i samband med att vi får hela ”The Satanist” och med ett löjligt tajt samspel. Sannolikt har vi redan sett 2016 års bästa spelning, för vad som ska toppa det här övergår mitt förstånd. Resan fram till BEHEMOTH-giget bjöd dessutom på en stegring. INQUISITION har ju en säregen stil på sin black metal, baserad på enbart trummor & gitarr samt rejält kväkande sång. Det är en bedrift i sig att fylla ut scenen när man är ensam framför trumsetet, men jag tycker han gör det rätt bra, Dagon som frontar. Skönt sväng och ganska bra ljud, och även om jag personligen hänger med bäst i materialet från senaste albumet ”Obscure Verses For The Multiverse (en låt som Force Of The Floating Tomb träffar sjukt rätt) så är helheten perfekt som start. Bandet säger sig vara på gång med nytt material i maj, så det är bara att hålla korpgluggarna öppna.
ENTOMBED A.D som följer efter är ju en helt annan påse. Ett band till skillnad från duon innan, och ett som baserar sitt framförande på känslan och spelglädjen. Innan skickade jag ett kort meddelande på sociala medier till basisten Victor Brandt (läs intervjun med honom här!) där jag räknade med att han och bandet skulle uppa allt. Det hade jag knappast behövt göra, för det är ett taggat band som intar scenen och river av en skön blandning av gamla örhängen (ohhh…riffet i I For An I skojar man inte bort, eller svänget i Wolverine Blues!) blandat med nya spår i helt egen regi. Skönt med lite kvalitetsdöds i black metal-gnidandet också, och jag tycker de ser ut att ha riktigt kul i bandet!
ABBATH består förstås av en viss Abbath Doom Occulta, och det är otvivelaktigt han som är huvudfigur. Som ett kutryggigt troll böjer han sig över mikrofonstativet och leder bandet i en riktigt skön mangelfest. Rösten är som den ska – det där kväket som man vill ha finns där – även om det faktiskt tar större delen av inledande To War! innan jag tycker att det sitter som det ska. jag har för mig att Creature hoppat trumgiget, men det verkar bandet strunta då man klär ut ersättaren i en likvärdig mask, och egentligen spelar det ingen roll för till vänster om huvudfiguren står/svänger/dominerar King Of Hell med basen. Under spelningen finner jag mig bli mer och mer fascinerad över kar’lns spel och kroppsspråk då han lyckas utstråla ondska, dominans och nonchalans samtidigt som han konstant klättrar upp och ner på frontmonitorerna och bringar lite skön rörelse till scenshowen. Vete fan hur det går till egentligen, men det blir dessutom extra tydligt under One By One då han försvinner i halva låten och lämnar ett stort jäkla hål efter sig, såväl fysiskt som ljudmässigt.
Spelningen har förvånansvärt stort fokus på låtar från nya självbetitlade ABBATH-plattan, något som är rätt glädjande tycker jag. Man kan ju annars ha känslan av hela syftet med den given är att få komma ut och spela och att låtarna skulle vara av mest akademisk art, men icket: man levererar bland annat snygga versioner av Ashes Of The Damned, Count The Dead och Winter’s Bane. jag är mycket nöjd med giget, och egentligen önskar jag bara att frontmannen drog ner lite på clownerierna. Visst förstår jag att det förväntas och är en del av spektaklet, men egentligen skulle det inte behövas – det här gänget skulle kunna riva av ett monstergig ändå. Ett elakt jävla monstergig, speciellt om man la till Sons Of Northern Darkness i spellistan. Och då skulle King Of Hell passa om möjligt ännu bättre in!
Så småningom har vi då tagit oss fram till söndagkvällens huvudakt: polska BEHEMOTH, förmodligen det skarpaste man kan se live just nu. Bandets kombination av visuellt uttryck, koreograferad scenshow och förmågan att leverera musikaliskt gör dem till en upplevelse för alla sinnen, och man kan nästan ta på hungern och fokuset som bandet visar så här i början av turnén. Det händer så mycket att det är nästan svårt att veta vad man ska fokusera på, och för första gången upplever jag att det inte bara är frontmannen Nergal som allt kretsar runt. Orion härjar runt och tar plats på ett annat sätt, Inferno spelar kanske sitt livs trumspel och Seth är numera en så integrerad del av bandet att han kan leva ut på scen på ett annat sätt. Oroa dig inte – givetvis är Nergal fortfarande central och bärare av bandets budskap, men det hela känns som en maskin nu, på ett helt annat sätt.
Bland eldsflammor, läckra (men otäcka) bilder som rullar på skärmar, konfettiregn och rökelser manglar man sig först genom hela ”The Satanist” från start till mål. Det finns en anledning till att den plattan placerades överst på undertecknads Årsbästalista för 2014, och inte blir den sämre live. Dessutom har bandet en total övertygelse och tro på såväl vad de gör som sitt budskap så allt känns otroligt äkta. Jämför man med exempelvis GHOST så blir det väldigt tydligt att det här på allvar och inte bara en frän gimmick eller show.
Efter ”The Satanist” fullbordats så släpper bandet lös i punkiga Pure Evil And Hate som känns som en hyllning till Lemmy i all sin MOTÖRHEAD-stökighet, och det är antagligen en skön känsla efter det lite stramare hållna Satanistmaterialet. Avslutningen bjuder sedan på Antichristian Phenomenon, Conquer All och Chant For Eschaton 2000, och med en sådan avslutning är det ju nästan givet att man lämnar publiken med ett leende på läpparna. Det är ju någonstans där allt landar: låtmaterial och musikalisk kompetens att leverera det i en livesituation. Utan detta spelar scenshow, eld och annat ingen roll, men i det här fallet sammanfaller allt
BEHEMOTH anno 2016 är starkare än någonsin tidigare. Missa inte detta!
Verkar ha varit en riktigt fet konsert det där. Ångrar lite att man inte passade att kika på dessa orkestrar när de ändå svängde förbi Göteborg.
Men varför konfetti?
…det skulle du verkligen ha tagit chansen till. Du får panik-åka till Oslo ikväll, typ! 🙂
jaaaa du. Det var extra allt igår, utdelning av oblater, eldbomber, eld i fyrfat och hela paketet, Och under Oh Fader, O Satan O Sun (vill jag nu minnas att det var… inte helt säker, men jag tror det) så brakade man ut hur jävla mycket konfetti som helst. Tjing pax för att inte städa!!
Ha ha! Nä det är gött att slippa. Undrar bara vad de riktigt ”hårda” true-grabbarna tycker om ett sådant icke-Black/Death Metal tilltag som konfetti? Fast är det några som kommer undan med det så är det väl Behemoth. 🙂
Sköönt att höra att BEHEMOTH är precis som de ska! med eller utan konfetti 🙂 Önskar jag kunde varit där, men ägnade kvällen åt närmast livsavgörande aktiviteter ändå.
Hehehe… ja, men min känsla var att konfettin funkade bra. Som Christofer sa: är det något band i genren som kommer undan med det som en naturlig och integrerad del av showen så är det väl BEHEMOTH…!
Och alla ni som missade får en ny chans i sommar: GEFLE METAL FEST annonserade just BEHEOMTH igår. Polackerna ska framföra hela ”the Satanist”, så man kan väl hoppas på en repris av scehshowen!