Det var ett tag sen vi hade en sån här nu, du vet när vi kikar på två låtar som har samma titel men som förstås är helt olika. Och eftersom undertecknad varit ute och flaxat en hal massa från familjen (USA, Danmark, massa andra kvällsaktiviteter med jobbet) så passar väl den här titeln rätt bra? Coming Home. Kommer hem. Förra gången vi kikade på en låt med gemensam titel så var det True North, ditt sanna norr – denna gång handlar det om att komma ghem och det går att vara i stort sett lika filosofisk nu. Var är ditt hem? Är det där du bor eller där du verkligen känner dig hemma? Inte säkert att det är på samma plats även om jag hoppas det.
Så. Det finns en del låtar med det namnet. Coming Home, alltså. PAIN har till exempel ett helt album döpt till det som släpptes 2016, men det är inget vi ska kolla närmare på. Istället ska vi ta en gammal nostalgiklassiker och en helt sprillans ny ”okänding” och ställa bredvid varandra. SCORPIONS och SONS OF APOLLO.
SCORPIONS är ju ett av de äldsta banden i hårdrocksvärlden, de slår faktiskt de flesta på fingrarna eftersom de startade 1965 (!) och därmed passerat 50-årsstrecket. Galet. Första plattan ”Lonesome Crow” kom -72, men storhetsperioden var 80-talet och början av 90-talet, och jag gissar att bandets totala skivförsäljning är rent av löjligt stor. För min del kommer jag alltid att förknippa dem med den här liveskivan. ”World Wide Live”. Ljudbilden på mitt original är daterad så det är en aning knepigt att lyssna på den, men låtmaterialet är bara ess rakt igenom och nostalgin står som spön i backen när man spelar den. Det tar typ två noter så är jag tillbaka i mitt pojkrum igen, i alla fall mentalt! Coming Home är nog inte den starkaste låten egentligen, men den är skön.
SONS OF APOLLO är kanske inte den totala motsatsen till tyskarna, men de känns ändå i sammanhanget som purunga. Debutalbumet ”Psychotic Symphony” är precis släppt, och istället för en sedan länge sammanvävd enhet som band är det något av en supergrupp. Mike Portnoy på trummor, Jeff Scott Soto på sång, Derek Sherinian på keyboard, Billy Sheehan på bas och Ron Thal på gitarr… jo jag tackar jag. Hyggligt tunga namn må jag säga! Musikaliskt snackar vi rätt klassisk, snyggt producerad hårdrock med en gnutta progressiva inslag (surprise surprice med tanke på de inblandades övriga meritlistor…). Coming Home är ett rätt bra exempel på hur bandet låter, och en av deras korta låtar. Flera spår på plattan är riktigt långa svepande saker.
Så. Den vanliga frågan återstår alltså. Vilken av dessa låtar kommer du helst hem till?
Intressant mix där.
…synd bara att Sons Of Apollo-skivan i övrigt är närapå olyssningsbar. Pretentiös smörja, stundtals!