Jag gillar inte metalcore!

Jag gillar inte Metal Core.

Så startade min recension av AUGUST BURNS REDs högersmocka ”Leveler” när jag skrev den för Werock.se’s räkning. i alla fall när det gäller andemeningen av inledningen. Texten var mycket längre än så, men i stora drag gick det ut på att jag inte gillar metalcore och har fördomar mot genren – men tvingades krypa till korset och dela ut en klockren betygsåtta (av tio), dvs ett mycket högt betyg. Det här var 2011, alltså ett tag sen nu, och bandet har sedan dess släppt ännu en fullängdare. Den har jag inte ens hört, trots att jag ska erkänna att just ”Leveler” är en sån där skiva som jag återvänder till med jämna mellanrum och spelar. Och gillar varenda gång.

Jag är, kort sagt, fast i mina egna fördomar ibland. Jag köper alltså någonstans mellan 100 och 200 plattor per år, och bemödade mig inte plocka upp bandets efterföljare ”Rescue & Restore” eftersom jag…ja..egentligen vete fan varför. Det har bara inte blivit, och jag tror att det beror på att jag faktiskt oftast inte gillar metalcore. Det finns alldeles uppenbart undantag, men det är som att det liksom räcker rätt bra med dem. Som om jag skulle ha svårt för döds, men ändå springa på en skiva eller två som jag gillar – och varje gång jag var sugen på döds (fast jag ju egentligen inte gillade det) så är räcker det med någon av de där skivorna som jag vet att jag gillar.

Först kanske vi ska ta några ord om metalcore, innan jag ska krypa till korset och erkänna mig skyldig till ett par förälskelser inom det jag tycker hör till genren. Metalcore beskrivs på wikipedia som en blandgenre som blandar in element från metal samt influenser från hardcore-musik. Genrens namn är ett teleskopord av hardcore punk och heavy metal. Dagens form av genren utvecklade sin nutida betydelse under mitten av 1990-talet, då av band såsom Earth Crisis och Integrity, där det tidigare hade influenser från straight edge-kulturen (som myntats av historiska Minor Threat) och där det senare var influerade av exempelvis Slayer och Joy Division. Integrity började spela redan 1989. Man associerar genren med breakdowns, som är taget från tidigare experiment med disco.^{[ifrågasatt uppgift]} Denna effekt nådde så småningom punkfans via punkband som började experimentera med breakeffekter.

Vanligt inom metalcore och dess relaterade genrer (såsom hardcore och deathcore) är så kallade breakdowns, vilket är då takten saktas in till mycket långsam och ger mer utrymme för tuffare gitarrytm med jämna trumslag, en tung och oftast den brutalaste delen i låtarna. Publikens respons på breakdowns är hardcore dancing eller våldsam moshing.

Nä. Wikipedia är inte facit (notera den där snygga detaljen om att disco-influensen är ifrågasatt!), men det fångar ändå delar av det jag tycker hör dit. Breakdowns med efterföljande kids som på konsert hoppar upp och ner. Jag gillar inte riktigt det, tänker jag, gubbe som jag är. Och många gånger så stämmer det också, jag tycker det blir rätt slätstruket och förutsägbart, och lätt flyter ihop.

Men nu finns det ju undantag. Jag har valt några som letat sig in i min skivsamling och dessutom bitit sig fast  när det gäller speltid, och vi kan väl lika gärna kolla på dem i samma ordning som de ligger på bilden? Uppifrån vänster, och sen enligt samma metod som klockan?

Meh?, tänker du. Det där är ju inte samma omslag som på den stora bilden?

Nä. Jag tänkte att jag skulle trixa till det lite. Uppenbarligen är det så att skivan ges ut med fler omslag, jag tror att detta egentligen är originalet och att jag har en deluxeutgåva som adderat lite speciella mixar av några låtar. Jag tycker nog att mitt omslag är snyggare, även om de både är rätt tapiga. Känns lite B.

Hur som helst, det är lämpligt att skivan får börja genomgången eftersom den förekom en aning i inledningen av det här inlägget. Det var en ren slump att jag plockade upp plattan, hittade fasen inget annat jag var sugen på i samband med ett besök på Stockholms bästa skivaffär Sound Pollution, och det var ju tur det. Den har spelats primärt i lurar den här, och kanske kanske är det så att det är där metalcore gör sig bäst? Personliga favoriter är nog Salt & Light, samt  Poor Millionaire och 40 Nights. Bandet som sådant har jag för mig är mer eller mindre religiösa, och skötsamma killar, så AUGUST BURNS RED är en kontrast till de mörkare sidorna av min skivhylla även på det sättet, kan man väl säga!

 

 

 

Nästa gäng är från Australien. Tror jag. Jag vet faktiskt inte mycket om dem, och hade aldrig i helskotta upptäckt dem eller gett dem en chans om det inte var för något vi kör, jag och mina vänner, som kallas Hårdrockskväll.

  De kvällarna går i korthet ut på att vi är ett stort gäng grabbar (12-13 stycken) som har med en hemlighetsfullt tillverkad CD-skiva med 8 spår var på, indelade i kategorier (ex, spår 1 är den låt som innehåller dte du tycker är bästa gitarrsolot, spår 2 den bästa dödsmetallåten som någonsin gjorts, spår 3 bästa Svenska akt, oas), som vi sedan betar av för varandra i sällskap av alldeles för många flak öl.

Den här skivan, PARKWAY DRIVE ”Atlas” är en sån där som valsat runt på årsbästalistor och tips från en del skribenter, men oftast från sådana vars musiksmak skiljer sig en hel del från min, så jag hade ratat den. Till den dök upp på just en av Hårdrockskvällarna. Jag minns i skrivande stund egentligen inte ens vilken av låtarna som fick representera plattan, men det var kompisen Magnus som bjöd på sväng. Det var nog nära att jag slutade som de där kidsen, och jag har sen dess köpt och spelat skivan en hel del. Det jag gillar främst med den är att den stundtals är väldigt hård, och att man redan från andraspåret Old Ghost/New Regrets inte riktigt vet hur det ska sluta. Det kan stundtals kännas nästan lite farligt, som om PARKWAY DRIVE inte riktigt har tänkt sig hålla alla regler, även om man ju förstås bjuder på sedvanlig whoa-ooh-kör av manliga orkestermedlemmar. Lyssna på Wild Eyes så har du ett väldigt bra exempel på rätt hårda partier och just det där whoohoandet.

 

 

 

DREAMSHADE ”The Gift Of Life” är en ganska ny skiva, den kom 2013 och helt ärligt hade jag aldrig hört talats om dessa Schweizare förr. Jag tror det är bandets andra giv, och att vokalisten Kevin Cali är ny för detta album. Skivan ser rätt grötig ut på framsidan, och kollar man bandfoton så är det inget som skulle få mig att rusa till affären.

Men.

Så var det ju det där med tipsare och kompisar. Den här skivan dök upp när jag och en kompis vi kan kalla R2 delade på en portfölj importöl och spelade musik en aning högre än vad som kanske var lämpligt med tanke på hans sovande 1-åring i rummet bredvid. Precis om det brukar vara i såna fall så slutar det med att man turas om att spela snuttar av skivor man vill tipsa om, och den här drog han ur rockärmen.

Det föll herr Rebellängeln i smaken, trots den då ringa speltiden, och jag har köpt plattan,ö spisat den, och tryckt tipset vidare till lite annat löst folk som stundtals har smak för den här typen av musik. DREAMSHADE levererar bra, tycker jag, speciellt i spår som Photographs och Sandcastle samt Consumed Future. Som det känns kommer den här plattan att dyka upp som ett Tips vad det lider, men du behöver ju inte vänta till dess om du nu är sugen på bra metalcore…

 

 

 

Sist men verkligen inte minst kommer det som antagligen är den grupp jag fallit hårdast för inom genren, och som dessutom på slutet har börjat skapa sina egna regler och röra sig bort från det stereotypa metalcorebeteendet. Brittiska BRING ME THE HORIZON.

  Man skulle förstås kunna välja den senaste given ”Sempiternal”, men jag gör inte det. Man skulle också kunna välja den skiva som jag ”upptäckte” bandet med, ”Suicide Season” – där är man betydligt mer trogen den traditionella metalcoren än på ”Sempiternal” då man snarast låter som..ja.. inte mycket annat, men kanske som om KENT skulle ge sig på att spela just metalcore. Istället har jag valt den här skivan, den med den smått omöjliga titeln ”There Is A Hell Belive Me I’ve Seen It. There Is a Heaven Lets Keep It A Secret” (Phu, lång titel!).

Anledningen är rätt enkel, jag tycker dels att skivan är ruskigt bra, och jag tycker att bandet här är en bra mix av kompromisslöshet och inställsamhet. Låtar som It Never Ends, Blessed With A Curse och Don’t Go är popifierad metalcore som nog närapå vem som helst skulle svälja och som funkar på topplistor – men Fuck, Alligator Blood och Home Sweet Hole är liksom inte lika finstämda… om man säger så. Totalt sett är det här en väldigt fascinerande skiva, där man för att få helheten bör lyssna från början till slut, och så verkar det inte alltid vara fallet inom den lilla ankdamm vi pratar om. Dessutom så symboliserar den verkligen min tvehågsenhet på ett närmast oslagbart sätt.

Jag kan tycka att det är banalt och textmässigt naivt ibland. Jag kan förstå att jag inte tillhör målgruppen (medelålders gubbe med familj och radhus i förorten och kontorsjobb i stan är nog inte den primära skaran man vill tilltala…) och ibland tänka mig att jag är lite för mer än att detta skulle funka för mig. Och samtidigt träffar det mig rakt i solar plexus och i hjärtat och är så bra.

Kanske är det så det känns när ens fördomar och ingrodda åsikter om de egna åsikterna utmanas och kastas på ända?

De här fyra skivorna är ju riktigt riktigt bra. Trots att jag inte gillar metalcore….