Intervju: Niklas ”Viper” Stålvind, WOLF

Nattning av barn. Jonglerande av tider för intervju, anpassande av scheman och mitt i allt – besked om att den planerade svängen till England i september inte blir av i september utan senare – det är svårt att inte gilla glöden som Örebrofödda heavy metalbandet WOLFs starke man Niklas Stålvind har. Ska man kasta all pretention av journalistisk neutralitet över bord så kan jag erkänna att jag gillade kar’ln redan första gången vi pratades vid över telefon lite kort, då han ringde upp en aning sent och precis när undertecknad själv stod i begrepp att natta sina barn. Det är en spontant ärlig man som framträder i den första korta dialogen, den där vi egentligen bara hittade en ny tid för samtal. Efter att sångarens två egna barn – 3 och 9 år gamla – lagt sig och han kan skratta åt sin egna tankspriddhet som gjorde att han missade den första bokade tiden. Massor av detaljer i görningen innebär ständiga anteckningar och ställda påminnelsealarm för att få flyt i saker och ting. Niklas själv kan faktiskt se bak på en tid då han smällde i den så ökända ”väggen”, och som ett resultat och sätt att ta sig ur det tillståndet tvingats lägga om sin livsstil och sin attityd radikalt. Han har återupptagit tecknandet, funnit en ny lyhördhet och nivå i sitt låtskrivande samt ser fram mot att få publikens respons på sprillans nya skivan – den sjunde fullängdaren i ordningen sedan den självbetitlade debuten 1999 – ”Devil Seed”. Ändå lockar det när vi pratar lite om Heavy Metale och konceptet, och innan intervjun kommer igång ”på riktigt” så spenderar vi ett par minuter för att diskutera hur mycket metal det egentligen är med öl (mycket), hur mycket öl ett band som WOLF är (mycket) och att det trots hans ändrade livsstil är en del av bandets DNA.

WOLF består i dagsläget av just Niklas ”Viper” Stålvind på gitarr och sång, Simon ”Demon” Johansson på gitarr, Anders ”Tornado” Modd på bas och Rickard ”Raptor” Holmgren på trummor, och hänger du med på hela intervjun ska vi mot slutet försöka reda ut var och hur de där artistnamnen egentligen kommer från. Nu kör vi!

Hej Niklas, kul att du kunde ta dig tid för Heavy Metale. Vi är som sagt ett mikrobryggeri som tror på att kombinera fantastisk öl med vårt intresse för hårdrock och metal i form av ett onlinemagazine. Vad tror du om det?

Helt rätt. Vi har ju en del egna produkter som Wolf’s Blood Hot Sauce och Wolf Absinthe, och det finns absolut plats för öl som dessutom är bra. Och, som vi snackade om, öl är ju rätt mycket metal. Kul grej!

Jag hakade på WOLF någonstans runt ”Black Wings” och ”Evil Star”, men sen tycks jag ha tappat er lite efter ”The Black Flame” – oklart om det beror på att det hela spolades bort i den massiva skivfloden eller vad som hände.. hur som helst är det trevligt att få återknyta bekantskapen med nya ”Devil Seed”. Är ni nöjda med skivan?

Sjukt nöjda! Det har varit en otroligt rolig skiva att skriva och göra, även om det som vanligt blir tufft med tidspress och deadline mot slutet. Vi är precis mitt i bokningar av spelningar runt om, samt diskuterar festivalgig för nästa sommar. SISTER SIN släppte nytt ungefär samtidigt nu, så vi kommer att göra en del spelningar med dem, samt ut i Europa en del. Dessutom tycker vi att skivan är så pass bra att vi borde få till flera bra festivalbokningar 2015… det har gått lite trögt med det än, men nu börjar recensioner och reaktioner att strömma in, och skivan släpps för fansen att köpa så det lossnar nog snart.

Det finns en del lite udda moment på skivan, citar och mellotron… var det medvetet, eller blev det bara så?

Ja, det finns det, men jag tror ibland att om vi inte hade pratat så mycket om det så hade nästan ingen noterat det. Det är inte så att det är dominerande utan ganska bra invävt i det övriga. Det låter ju WOLF av alltihop. Jag tror att vad vi än gör så låter dte alltid WOLF, och generellt tänker inte vi så mycket. Vi sätter oss inte ner innan och filosoferar om att ”nu ska vi göra en platta med udda låtar”, utan vi låter allt komma från hjärtat. Man kan inte vara rädd för utveckling, för det innebär att man stagnerar – och det är jag livrädd för. Att göra en låt som Genocide igen, det går liksom inte. Fansen älskar den, vi älskar den – men den är redan gjord. Vi kan inte göra den en gång till, dels för att det vore upprepning och dels för att det var då, det speglade vilka vi var då. Nu är nu. Just nu är vi ”Devil Seed” – vem vet vad vi är nästa gång? Det enda man vet är att WOLF alltid låter WOLF. Och eftersom vi spelar heavy metal kan man inte fejka, fansen skulle genomskåda det direkt. Det kanske går inom en del pop, att ta en låt från en fantomproducent och sen leverera den ett tag, i precis rätt tid, men inte inom metal. Dessutom har jag blivit mycket mer lyhörd som låtskrivare, och vågar lyssna på var låten vill att vi ska ta vägen istället för att försöka styra det. Då vågar man addera krydda på det där sättet, och då vågar man vara ärlig mot sig själv. Och det blir ju att vara ärlig mot fansen.

Det håller jag verkligen med om. Det spelar ingen roll om ytan är snygg om innehållet skramlar tomt när man sätter på skivan. Och på tal om skivor, jag läste att du listade MERCYFUL FATE ”Don’t Brak The Oath”, ACCEPT ”Breaker” samt OZZY OSBOURNE ”Bark At The Moon” som tre favoriter just för att de är helheter med genomgående starka låtar. I en tid av spellistor och allt snabbare konsumtion av musik så tycker jag det är befriande att prata med någon som vill leverera en hel skiva – men tänker man på sånt när man skriver? Att nu ska vi skriva en snabb öppningslåt, eller en episk avslutare?

Jo. Eller nej. Alltså, när vi skrev Shark Attack så visste man ju direkt att det var öppningsspåret. Eller, det riktiga öppningsspåret om man bortser från den där ouvertyren som ligger innan. Så man vet rätt instinktivt var låten hamnar, och jag jobbar en hel del med låtordningen för att få det rätt. Det ska vara som en resa att lyssna från start till mål. Shark Attack hade jag förresten krånglat till en massa, oftast skriver vi låtar gemensamt men några har jag kommit med mer eller mindre helt själv. I det fallet hade jag fått riffet sådär vid 6-tiden en morgon, och hade riff, vers, refräng…men sen så är jag lite av en musiknörd, så jag hade lagt in en hel del annat lite krångligt. Vår basist (Anders ”Tornado” Modd) tyckte vi skulle göra det mycket rakare, så jag lät det vara ett tag, till en dag – jag tror jag körde ved – så bara kom resten av låten i ett svep. Annars är det nog ganska ofta så att första skivan, den har man haft lång tid på sig att skriva. Testat låtar, riff, samlat på sig saker under lång tid. Andra skivan försöker man liksom göra samma sak fast på mycket kortare tid, och sen när det kommer till tredje skivan så inser man att man vill försöka skriva en skiva på ett helt annat sätt. Att det ska bli en helhet som hänger ihop på allra bästa sätt.

Är det låtskriveriet som är allra bäst med att vara en medlem av WOLF?

Ja, kanske. Det är i alla fall det jag tycker är bland det roligaste av allt. Konst innebär ju att det inte finns några gränser, och att man kan följa sitt hjärta och sin inspiration var man vill bara man vågar och är lyhörd. Det finns liksom inga regler egentligen, trots att man förstås måste ha deadlines för att det ska bli något i slutänden. Den här skivan, ”Devil Seed”, skrevs till exempel till stora delar förra sommaren och på ren disciplin. Jag ställde klockan på en kvart tidigare varje morgon och gick ut med min iPhone och satte mig under äppelträdet där ingen störde mig. Sen jobbade jag, spelade in lite stöd och noterade en del, vilket satte igång tankarna under hela dagen och som ofta resulterade i en inspelning på kvällen i studion. Det är liksom inte så som man ser i en amerikansk TV-serie, att kidsen bildar ett band och så börjar en medan de andra bara hänger på och vips har man en låt. Det kan kanske kännas lite åt det hållet när man är inne i flytet, men överlag är det hårt jobb. Jag har tagit till mig det Ingmar Bergman sa, ”En konstnär kan bara berömma sig av sin flit”. Det är så jäkla prick på vad det handlar om. Jag tar tusen gånger hellre någon med lite talang med oerhörd disciplin och arbetsvilja än med enbart massor med talang. Sen är det kul att skriva också, tycker jag, oavsett om det är att sammanfoga lösa bitar som någon i bandet har startat med eller om det handlar om att skapa något från intet.

Kanske kommer glädjen också från att jag verkligen tycker att jag har hittat en ny nivå i mitt låtskrivande, nått ett djup som jag inte hade innan. Då får man känslan av att man får följa med på skapandet av en låt snarare än att man tvingar fram något, och man vet egentligen inte var man kommer att hamna när man börjar. Att skriva låten är magiskt, även om det faktiskt är så att när den framförs live – och WOLF är verkligen ett liveband – så blir den komplett. När man får tillbaka publikens reaktioner på den, ser folk sjunga med eller vad den betyder för fans…först då är väl låten egentligen klar.

…då blir det kanske extra spännande att se hur de här mindre traditionella metal-inslagen tas emot av publiken?

JA! Vi kommer ju att spela lite överallt, har alltid varit starka i England och mest tveksamma till hur skivan kommer att tas emot är vi nog när det är Tyskland. De är så konservativa där, de vill att WOLF ska vara WOLF och inte ändra sig alls. Överlag är det faktiskt märkligt, metal startade som en protestaktion, som ett uppror, men nu har det fasen växt ut till att vara det mest konservativa som finns. Inget får ändra sig. Det är ungefär som gitarrister, när elgitarren kom så var det en så stor revolution att det går knappt att förstå, och om någon tog med sig en Fender Stratocaster upp på scen garvade alla och undrade varför man skulle ha med den där fula jäkla åran. Men det gjordes för att det var banbrytande, och idag är nog gitarrister de allra mest petiga och konservativa av alla musiker!

Det är lite så, man kan inte vinna. Förändrar man inget så säger fansen att det har kört fast och förändrar man så har man tappat sin stil, men då var vi tillbaka till det där med att vara ärlig mot sig själv, att våga följa det man hör i sitt inre om man vågar lyssna. Fansen kommer ändå att få höra WOLF, så det går nog bra. Utom kanske i Tyskland då, hehe….

Haha… ja, eftersom jag har en del kopplingar till det landet kan jag verkligen relatera till vardagsstrukturen. Men blir det så mycket nya låtar då?

Alltså, WOLF har ju så jäkla många låtar som fansen förväntar sig att höra sen förr, och man kan inte förneka att det är de som betalar för att se en show, man vill att de ska vara nöjda. Det blir förstås Shark Attack, och sannolikt My Demon. Vi kommer att köra en sådär fyra spår från nya plattan, men växlar nog runt lite för att se vilka som funkar bäst live och med publikgensvar.

Har du några egna favoriter på plattan, förresten, eller är det som att be dig rangordna dina barn?

Faktiskt är jag oerhört nöjd med inledningen, intro. ouvertyr. Jag har inspirerats en del av gammal musik från min forntid, som THE VENTURES och THE SHADOWS, musik som inte var metal, och jag försökte faktiskt göra en riktig låt av det men misslyckades. Om man nu kan säga så. Det tog ett tag innan jag insåg att det faktiskt var en ouvertyr, och sen går den musikaliskt ihop med Shark Attack, så att den heter Overture In C Shark och kommer bli klockren att öppna spelningar med. Annars är My Demon en riktig favorit, jag gillar riffet skarpt, och det är ett bra exempel på hur vi jobbar inom bandet. Det startade med att basisten Anders hade ett riff som jag inte alls tyckte hade det där. Jag brukar ha rätt bra spindelkänsla för om något ruvar på en kanonlåt eller inte, men det var helt tyst. Det var inte förrän den andra gitarristen, Simon, hade satt ihop en demo av riffet och refrängen i all enkelhet som polletten trillade ner och jag insåg hur bra det var!

Det är väl en av tjusningarna för många i ett band, lagarbetet!

Ja, jag har aldrig varit på gång med solomaterial, men faktiskt så har vi lite av et sidoprojekt, jag och basisten tillsammans med lite lokala begåvade folk här. Men det är mer ”skägg och träskor” än metal.

Örebro har ju en stark sådan scen, med band som BLOWBACK och CAPTAIN CRIMSON bakom mer namnkunniga akter med rötterna där, typ WITCHCRAFT.

Absolut. Vi får se om det någonsin ser dagens ljus, vi har väl fyra och en halv färdiga låtar – men faktiskt så var det nog under den  tiden som jag bröt igenom den där barriären och kunde nå en ny nivå på mitt låtskrivande. Något hände med min låtskrivarförmåga i samband med arbetet med det projektet, och det får man vara tacksam för.

Ja, verkligen! Vi får hoppas att det ser dagens ljus vad det lider. WOLF firar 20 år nästa år, ska det firas på något speciellt sätt?

…mja..alltså, jag kan inte riktigt fatta att det är tjugo år snart, även om jag blir påmind om det i varenda intervju. Jag vet inte, vi blickar liksom inte bakåt och reflekterar så mycket, vi kör på istället. Så nej, vi har i det här läget inte några sådana tankar. Dessutom känns det som om vi faktiskt har vår vassaste tid framför oss, våra bästa låtar framför oss, och om man börjar göra sånt kan det ju lätt bli att man känner att man har passerat de dagarna.

Personligen kan jag dessutom undrar hur länge man håller på med det sen, vad gör man vid 25 år? 30?

Ja, precis. Vi vill leva här och nu, och ta det nya materialet till publiken.

Det låter bra. Sista frågan dock – var kommer ”Viper” ifrån?

Hahaha.. jadu.. det var från en gång när vi var lite fulla, och skulle spela in hos Peter Tägtgren i Abyss Studios där uppe i ingenstans. Vi hade lite folköl i studion och annat, det var för ”Black Wings”-skivan och så surrade vi om namn. Jag hette Niklas Olsson då, och det var ju helt hopplöst att få folk att minnas, så vi skojade om det där med att vi borde ha alias, precis som black metal-killarna. fast heavy metal. Och vår dåvarande basist hade hängt med NIFELHEIM-bröderna som sa att om mhan hade spelat black metal så skulle han fått heta ”Tormentor” och vi andra hade lite såna där grejer. Det var ”Bastard” och jag slängde ur mig ”Viper”. På kvällen där så sa vi ju att nu ska vi fan inte glömma det här imorgon, men när man vaknade upp dagen efter så.. ja.. det kändes inte längre som världens bästa idé. Men det fastnade, folk började referera till det och använda det fast vi liksom höll rätt låg profil om det. Sen dess har faktiskt alla som varit och är medlemmar i WOLF fått ett sånt namn, som en initieringsrit. Och givetvis är det helt b hur man får namnen, exempelvis tyckte vår basist att om den förre hette ”Tormentor” så ska han heta ”Tornado”, medan gitarristen fick ”Demon” för att det rimmar på Simon. Det hela är totalt oförargligt, men rätt kul!

Hahaha, ja… verkligen! Niklas, ”Viper”, tack för din tid och lycka till framöver!

Tack och lycka till själv!

WOLF. Ett klassiskt heavy metal-band som beskriver sig själva som ”kött och potatis”, men hittat en ny lyhördhet och nivå i sitt låtskrivande, och dessutom klarar av att kombinera det med hårt och disciplinerat arbete. Lägger man dessutom till ett trevligt och ärligt bemötande så inser i alla fall jag att våra vägar lär korsas igen. Och tittar man på bandets långa lista över företag som vill samarbeta och sponsra flockens framfart så inser man att det är fler som dragit samma slutsats. Det är bara att hitta ett tillfälle att se dem live, böja nosen mot himlen och yla med!