I play hard

Såhär kan det gå om man rockar hårt. Gitarren är visserligen en leksaksgitarr, men i sann YNGWIE-anda verkar mina barn ha kvaddat den hårt. Den är, för att använda ett tyskt uttryck, kaputt. Och det kanske passar rätt bra som inledande bild för detta inlägg, då det handlar om hur det är att dela kontor med undertecknad. Kanske inte alltid så enkelt, eftersom jag liksom inte följer de oskrivna sociala lagarna om hur man ska bete sig alla gånger. Du har ju sett hur det kan se ut hemma hos oss efter en helg, men varför inte fundera lite på vad mina så arbetskamrater får utså…?

Här är ett knippe bilder som jag tänkte vi skulle ha som utgångspunkt!

Alla bilder är ju – som du ser – inte direkt tagna från min arbetsplats. Den första har du nog sett förr, den kommer från inlägget om Mörkrets lockelse. I det inlägget fanns en liten krok där den som kände igen skivan i bakgrunden skulle få någon form av pris, men vad jag minns har ingen nappat på det. Skivan i fråga är ändå av intresse då den är ganska central för hur det kan gå till på kontoret där jag spenderar mina dagar. Skivan är VANHELGD ”Relics Of Sulphur Salvation”, en alldeles fantastisk skapelse. Tycker jag då. Det tyckte däremot inte min bänkkamrat. Där gick gränsen. Som du ser på de andra bilderna så tillber jag inte bara mitt favorithockeylag – jag har även ett par till utseendet anspråkslösa högtalare stående på mitt bord, kopplade till min ”evige följeslagare” iPoden.

De må se rätt fjantiga ut, men de har en hygglig spark i sig, och den sparken används till att utbilda mina närmaste i korrekt musiksmak.

Ja, jag vet att det egentligen inte är okej – men när de nu får lära sig att tycka om SÓLSTAFIR, ALLEN/LANDE eller att verkligen gå på djupet med nya IN FLAMES så brukar det funka. Många gånger är jag lite försiktig i alla fall, och fläskar inte på järnet (ja, det finns dock gamla episoder som är värda att notera, exempelvis om den här skivan och reaktionerna på den…), så med tiden brukar lite snällare hårdrock vinna över dem på rätt sida. Det är dock inte alltid, och sist var en tidig morgon när jag tänkte vakna till.

Vred upp volymen till HÖGT, rullade fram ”Relics Of Sulphur Salvation” och diggade VANHELGD. Det var tomt på kontoret…nästan. Min bänkgranne var där. Han klarade ändå hela första låten (Dödens Maskätna Anlete) innan han var tvungen att opponera sig. ”Du.. det låter som om någon mår riktigt dåligt där. Det där får du byta..”.

Notera. Byta. Inte stänga av. Jag lekte med tanken att spela MISERY INDEX (tänk att skivan ”The Killing Gods” är en betygsfemma men ändå, så här när det är dags att summera musikåret 2014 snart, löper överhängande risk/sannolikhet att ramla utanför en topp 10, topp 20-lista.. det är egentligen helt otroligt, och kanske underlag för en helt egen diskussion!) istället, men tänkte sen att det kanske biter mig där bak senare. Lite snällt rullade jag fram U2 istället, lagomt rundade kanter på den musik för ett kontor i gryningen…

Vill du också terrorisera din omgivning, med årets antagligen bästa dödsmetallplatta? Vassegod!