Öl: Hophorn
Stil: Black IPA
Styrka: 9,3%
Bryggeri: Hornbeer, Kirke Hyllinge, Danmark
Var: Systembolaget – Små partier
”Black No. 1”
Oh fy fan! Det här var en pangfin Black IPA. Huvudet trillade av och rullade iväg. Så… färdig!
Okej, jag kan skriva lite mer. Black IPA, eller Cascadian Dark Ale för puritanerna, är en stil som många har lite svårt att greppa? Både bryggerier och konsumenter om jag ska vara ärlig, och det ska man ju? Det har kommit en våg med Black IPA’s löpande, men många gånger så smakar det lite som en upphumlad stout, eller som en IPA med lite rostad malt ikastat på chans. Det kan bli en god öl för det, jag säger inte att dom är dåliga, men det blir inte riktigt som det är tänkt stilmässigt.
Det finns ett par som har stått ut enligt mig, och placerar sig i frontlinjen. Ett par som jag kommer på så här när jag kliar mig lite i skallbasen, är Beerbliotek Black IPA Cascade Columbus och Founders Dark Penance. Och Stone’s Sublimely Self Righteous såklart! Många andra är bra eller bättre än genomsnittet, men det är inte så många som får till det där stinget som behövs. Det ska killa till lite i mellangården när man tar en klunk.
Hornbeer här då? Jo dom vet. Det är t.o.m. så att den nästan är lite för elak. Eller säg inte att jag sa det förresten, jag är ju en förespråkare av ”huggig” bärs. Lagring är för tunnisar! Men, innan vi går vidare så kan jag säga att om du inte gillar skarp öl med taggarna ut, så behöver du inte köpa denna.
Den klockar in på 135 IBU, och för dig som inte vet det så är IBU förkortning av ”International Bittering Units”, ett sätt att mäta bitterhet. Man brukar säga att efter 100 så spelar det ingen större roll, men det struntar Hornbeer i. IBU är lite som Scoville förresten, ni vet tabellen för styrka i chili och peppar. Det spelar ingen roll om Trinidad Scorpion har 1,5 miljoner Scoville när Habanero har 350 000, båda är skitstarka och man ångrar sig dagen efter när man går på toaletten oavsett vilken av dom man har ätit.
Nåväl.
Aromen är proppad med kåda och skarp humle. En medium-rostad ton av malt. Den luktar friskt som en höstmorgon i skogen. Dock så är det än förrädisk doft, man blir lite lurad på vad som komma skall.
Smaken lurar först in dig i vassen bland de mörka och murriga malt-tonerna. Väl där så får du ta del av både citrus och halvsöta plommon. Sen slår bitterheten till som en gammelgädda. Den är skarp, tuff och viker inte en tum. Den är dock inte utan dimension, du får både grapefruktsskalets bitterhet, du vet det där vita joxet på insidan men även nästan en svartvinbärs-syrlig efterton. Så den blir både fruktigt fräsch samtidigt som den biter dig hårt på insidan av kinderna. Den är som en svart grapefrukt med skalet marinerad i ett tungt malt-bad.
Makalös dryck. Jag är nästan förstummad. Det är inte en 10-poängare, men nära. Om man ska säga något illa om den, så är det att den är lite oljig och hal i konsistensen, men det är knappt värt att nämna.
9 av 10
Jag lutar mig tillbaka och delar ut en ”Black Star” framförd av ingen mindre än Herr Yngwie Malmsteen.
Är inget stort fan av BIPA men köpte en flarra Hophorn ändå, ska bli intressant att testa. Bästa jag testat i stilen är nog Amager Nitro eller vad den heter, där fokus ligger på humle framför rostad malt, vilket jag föredrar.
Amager Nitro är en till kung i klassen. Prova Hophorn och återkom. Den är snäppet elakare.
Testade Hophorn i fredags och tycker att den var ok men inte mer, är som sagt inget större fan av stilen. Amager Black Nitro behåller därmed titeln som min BIPA-favorit.
Ja du ser. Allting ligger i glaset hos betraktaren. Däremot har du helt rätt i att Amager Nitro är en pangfin Black IPA. Jag måste se om det går att få tag på den igen på något sätt.