Hopmaestro

Jaha, ”Hopmaestro”? Lite sådär utifrån skulle man kunna tro att jag är en mästerbryggare med tanke på namnet, men så är inte fallet. Möjligtvis ”mästerdrickare”, men även där är jag ute på tunn is ibland. Jag tog det alter-egot på Instagram där jag dagligen presenterar en liten ölrecension och jag ville ha ett namn som gick att komma ihåg och dessutom var ihopkopplat med ämnet. Mina vänner började nämligen tröttna på mina ölbilder som dök upp i tid och otid och förstörde deras flöde med bilder på maträtter, barn, vybilder från semestern och nyfiltrerade ”selfies”. Ölbilder är nämligen likt matbilder det sociala mediets avskum, och kan av den oinvigde tyckas vara en ganska onödig företeelse. Men en bild säger mer än tusen ord som man brukar säga.

Jag tyckte dock att små minirecensioner skulle kunna vara på sin plats, då man efter att ha sett sjutton olika bilder på samma öl, kanske vill veta hur den smakar också? Så tyckte i alla fall jag, och ”Hopmaestro” var född. Instagram passade mig perfekt med dagens krav på snabba puckar och snabbscrollande informationsflöde.

Denna tornado av hantverksöl som drar över världen sög in mig i sitt centrum för ett par år sen och nu står jag där i mitten som självutnämnd öl-konnässör och domderar. Jag säger inte att jag har rätt, däremot säger jag min åsikt och om du upptäcker efter ett tag att vi har ungefär samma smak i öl, så kan du lita på mitt ord. Annars köper du den ändå och kommenterar med en motåsikt om du inte håller med, en öl är aldrig fel hur man än vrider och vänder på det.

Mitt ölintresse och smaklökar är däremot alltid under utveckling, då jag likt mitt musikintresse såklart vidgar mina vyer. Du vet vad jag menar, du gillar mest Judas Priest, men upptäcker efter ett tag det finns ett par Entombed låtar som är ganska bra också, eller tvärtom? T.ex. så har jag nu på ålderns höst uppäckt att det finns annat än humlebombade amerikanska IPA’s. Det är faktiskt rätt gott med en Saison eller en Barley Wine trots allt. För precis som med musik, så finns det tillfällen när en viss stil passar bättre med ditt humör för dagen, vissa kompisars sällskap eller vädret ute. Man måste sätta varje stil i sitt sammanhang.

Hårdrock då? Jovars, man har ju roterat ett och annat vax i sina dagar på stereon, och jag har tidigare skrivit musikrecensioner på den nu insomnade hemsidan ”Global Domination” under namnet ”Ironpants”, en ganska ödmjuk och försynt hemsida som jobbade i skuggorna i över 10 år, mestadels fokuserad på extra ond och elak hårdrock. ”Ironpants” är ett spinoff på mitt efternamn som är Järnberg, som blev Järnbrallan efter en ordlek i något inhemskt tråkigt skämt bland vänner.

Musikmässigt så står jag ner till höften begravd i dödsmetallens stinkande, ruttnande mylla, och har så gjort sedan Death släppte ”Scream Bloody Gore” som jag hörde första gången som fjunig femtonåring 1987. Här räknar den snabbtänkte ut att jag är cirka 42 år. Men lika stadigt som jag står där benhårt fast, lika mycket viftar jag med mina fria armar och drar till mig musik från andra stilar inom den breda genre som kallas hårdrock och kan uppskatta det mesta, bara det har ”den själen” jag triggar igång på.

Jag kommer framöver att som helt oberoende recensent, servera ölrecensioner i första hand, musikrecensioner i andra hand och allmänt skitsnack i tredje hand. Möjligtvis en kombination av alltihop när andan faller på. Jag är som Chief Rebel Angel, fast tvärtom. Det skall bli kul att skriva på svenska också, då jag bara skrivit på engelska förut och det svenska språket öppnar upp för något mer utbroderade recensioner än vad du kanske är van vid.
Skål och välkommen!

/Hopmaestro