Gefle Metal Festival 2018.

GMF 2018 är förbi, och det är bara att konstatera att det är en helt fantastisk festival. Trevlig, lagom stor, bra arrangerad och för oss gubbjävlar även lämpligt belägen med möjlighet till hotellboende. Inte mycket att klaga på, och man får verkligen hoppas att de orkar fortsätta även nästa år. Med festivaldöden som pågått de senaste åren vet man inte…

Nåväl. Dags att summera den här festivalen, och vi gör det såklart i 2 dagar proppfulla med bilder och en del tankar. Det hela är nedknackat efter två rätt intensiva dygn, så bilderkanske hamnar lite i osynnk med varandra, stå ut med det.. Håll till godo!

DAG 1 – Fredag den 13:e!

Överlag får man säga att det var fantastiskt ljud hela festivalen, påfallande bra. Vädret: nästan perfekt, lite varmt när solen låg på men en regndroppe på sig ett tag under dag 1 var bara bra. Fredagen kändes det dock som oroväckande lite folk? Ganska stabila bokningar den här dagen, och enklast är väl att vi vandrar i turordning så att säga?

 

Först ut var WITCHERY, enn alldeles utmärkt bokning även om de inte var påtänkte i original utan inkallade som ersättare. Vinst för oss som lyssnade, och extra kul att se en viss Victor Brandt dyka upp lite som gubben ur lådan. Han är överallt, den goda Victor! GRAVE DIGGER därefter, och de såg ut att kunna dö av hög ålder när som helst på scen. Jag kollade inte så mycket av det, och ändå fick jag mig inte iväg in i klockan och se så mycket. Kollade CHUGGER som jag lyssnat lite på innan, men missade både LETTERS FROM THE COLONY och NULL POSITIV tyvärr. Kollade däremot såklart på SODOM som gjorde ett bra jobb tycker jag. Bra driv, rätt bra låtar och peppat band. Dessutom med Frank Blackfire på gitarr, som var vansinnigt glad över att vara på scen igen. Det ända som kanske hade kunnat önskas var väl att de hade haft kläder på kroppen, det var inte en jättevacker syn till slut…  Och merch med sig, för det fanns inte att köpa. Annars bra!

Efter SODOM klev SOULFLY på. ag har fan knappt lyssnat på dem, orkar ingte riktigt med det och tycker inte att det är speciellt bra… men tji fick jag! Riktigt bra spelning, och visst är Max Cavalera ett charmtroll med sitt flin, sina fyra gitarrsträngar och sätt att agitera publiken. (För övrigt hade han en lista på krav vid signingsessionen som var rätt löjligt, signerar inga SEPULTURA-grejer, säg till innan foton tas, får bara fotas i vissa vinklar… rimmar rätt illa med den vuxna busungen vi ser har sån scenglädje…?). SOULFLY hade också en av festivalens vassaste gitarrister i Marc Rizzo, som bland annat vevade av ett ackustiskt gitarrsolo som gav ståpäls på undertecknad. Ett av festivalens stora ögonblick, helt klart!

LACUNA COIL? Nja. Det var inget alls för mig, orkade en och halv låt. Tur då att man sen fick festivalens starkaste gig då CARCASS äntrade scenen efter det, och gosse vilket leende man fick av att se Bill Steer småskutta sig genom giget! Han ser ut som en kvarleva från ett 70-talsrockband, utsvängda jeans och leende i hela fejset medan han liksom gungar lite – och samtidigt levererar karl’n de köttigaste mördarriffen man hört i mannaminne. Så jäkla bra! Mindre kul att gå till BELPHEGOR, som jag nog tror skulle gjort sig inne i klockan istället. Bandets piskande black metal och utstyrsel tyckte jag tappade rätt mycket av sin charm i dagsljuset. Matpaus, blev det…

Tur man hade ätit och var redo, för BEHEMOTH bjöd på show. Kanske inte det bästa jag sett dem live (lite ringrost kändes det faktiskt som, eller så var det undertecknad som tillskrev dem det eftersom de varit relativt mycket i studion den senaste tiden?), men ett riktigt bra set med flera gamla favoriter (Concquer All! Demigod! Chant For Ezkathion!) uppblandade med nya hits (Ora Pro Nubis Lucifer och den magnifika avslutningen med O Father, O Satan, O Sun). Och som vanligt otroligt snyggt ordnat och koreograferat, så när bandet avslutade genom att fylla hela scenen med rök innan de försvann mystiskt så hade man ju fått sitt lystmäte. Bra att de spelade en ny låt också (Wolves Of Siberia), för det är man spänd på. Bandet ordnade för övrigt en miniprovlyssning av fem nya låtar med chans att ta lite bilder med bandet på fredagen (läs mer på Nergals & bandets facebook), så det är väl nära nu till vi får sätta tänderna i det kommande materialet. BEHEMOTH, bäst av alla på hela festivalen? Kanske. I alla fall på fredagen!

PESTILENCE krockade tyvärr med just BEHEMOTH, och jag hann bara se sista låten. Det lät bra, och jag hade gärna sett mer av dem, speciellt som deras aggressivitet verkligen kom till sin rätt på den lilla inomhusscenen. Lite tvärtom mot VENOM då, som jag skulle kunnat se hela om jag ville – men det var faktiskt inte bra. Alls. Chronos var lite kul, men bas var uppdragen till max, och VENOM är för ointressanta för att bara spela lite sådär rakt upp och ner, tycker jag. Tappade sugen att kolla F.K.Ü också, trots att det var just Fredag Den 13:e (bandnamnet står väl för Freddie Krüger Ünderwear) och att det säkert var coolt som fan.

Nä, bara att stappla hemåt efter en lång – men fantastisk dag. Känskan: nöjd, men inte euforisk. En del positiva överraskningar, några man vissta skulle vara bra och som levererade. Dagens bästa: maskinen BEHEMOTH, gitarrsolot på SOULFLY och Bill Steers löjligt glada uppenbarelse när CARCASS manglade.

DAG 2 – en lördag av överraskningar

Lördag, och solen stekte helt obarmhärtigt. Redan på morgonen fick man ändå ett litet glädjebesked då det visar sig att ELUVIETIE inte kommit iväg med flyget och var tvungna att ställa in, till förmån för… MORGANA LEFAY. Synd För Eluiv..elvitte, och inget ont om dem – men låt oss säga så här: i min bok var det här ett rejält kliv framåt avseende bokningar.

Holländska THE CHARM THE FURY spelade när vi anlände till området. Lät väl okej stundtals, men inget som fick mig att fastna och stå kvar så länge. Skuggplats anmodad till dess att ett av mimna personliga ”ser-mot-band” klev på: THE LURKING FEAR. Dubbelgig för Stålhammar (gitarr), Tompa Lindberg (sång) och Erlandsson (trummor) eftersom de lirar med AT THE GATES också, men de manglade på. Däremot märkte jag att det var knepigare för dem som inte hört plattan förr att uppskatta musiken mer än stundtals, då det kanske är rätt svårt att hänga med live. Överraskning nummer två för dagen var att Adrian Erlandsson – Mr Säkerhet himself – faktiskt startade på fel låt så att bandet fick stanna och börja om. Inte en, utan två gånger! Som tur är skrattade alla, och lite kul är det att såna proffs också kan göra lite knas. Tydligt också att Lurking är ett hobbyprojekt då man saknade backdrop helt. Fast man sålde slut på typ all merch, så fort att jag inte hann handla!

Sist i bildkollaget ovan: TESSERACT, eller rättare sagt: dess barfota bassist som inte har något huvud (på basen alltså!). Det här funkade faktiskt inte alls för min del, och jag tänkte mest på ett knippe hober i en skog, ute på promenad i solen.

Med fyra timmar rep och en ersätter på trummor så klev alltså Bollnäsbandet MORGANA LEFAY in och räddade dagen, så att säga. Bra gjort, och man gjorde det verkligen bra. Man skämtade, lockade, pockade och spelade så att jag är helt bombis på att det här var en av de spelningar som folk verkligen tog med sig. Och visst fan kan sjunga, Charles ”Chulle” Rytkönen! En bra överraskning, hela giget. CORONER kämpade sen hårt, men det kanske inte riktigt lyfte. Blytunga stundtals, men kanske saknar man de där riktigt stora gamla nostalgiska brottarhitsen för att det ska gå hem på bred front en sån här gång?

Motsatsen kan väl nästan sägas om AT THE GATES. Vid det här laget hade området fyllts på ordentligt, och med tanke på alla påsar som folk ville ha med till signeringen så är det tydligt att bandet behåller sitt grepp om publik och fans. Och det är klart, varvar man gamla klassiker (Blinded By Fear, Slaughter Of The Soul, Terminal Spirit Disease med flera) med de nya snygga verkens starkaste spår (To Drink From The Night Itself, Daggers Of Black Haze, A Stare Bound In Stone för att bara nämna några) så har man ju receptet för en lyckad sammankomst.

Helt klart en av festivalens starkaste kort, och en riktigt stark spelning av AT THE GATES. De följdes sen av CANNIBAL CORPSE (vilket jävla sväng han har på skallen och håret, Corpsegrinder!) och CHILDREN OF BODOM, inget av vilka jag var speciellt förtjust. Kollade lite på IXXI (hur det nu ska uttalas), och det lät helt okej – men det var så inihelvete varmt inne i Gasklockan att det var stört omöjligt att stå kvar. Ut och svalka sig, för det fanns bara ett band på den här listan jag var beredd att utstå den helvetiska värmen för. TRIBULATION.

Detta skulle visa sig vara festivalens bästa spelning, och TRIBULATION har växt så in i bomben sen undertecknaad såg dem första gången på Close-Up Båten för vad som känns som en smärre evighet sen, då när de bara hade ”The Horror” i bagaget. Nu är det ett helt annat band, och det som verkligen imponerar är att allt är så oerhört väl sammansatt. Visuellt, flödesmässigt, samspelet. Det är ett band av tre invidualister som funnit en gemensam grund och litar blint på varandra – och det funkar så vansinnigt bra att det bara är att stå och häpna. De spelade 1 timme. Det var alldeles för kort, och när sista spåret Children Of The Night klingat ut och de jagade ut publiken för att se WATAIN som startade samtidigt så var det med känslan av att man ville ha mer. Värmen till trots blev det också lapp på luckan på Gasklockan, så att inte fler släpptes in. Det är inte sådär värst vanligt, så uppenbarligen var det fler än jag som vill se dem…

Festivalens grande finale var WATAIN, och de hade packat bod och eld i bagaget när de åkte till Gävle. Framförallt eld då, som synes. Man får säga vad man vill, men bara känslan av att se en scen som stor i lågar samtidigt som ett band med total övertygelse manglar skiten ur allt alla är en speciell känsla. Bandet bjöd på en riktig svartmässa, och de känns skvatt galna hela högen. Men det måste också till om man valt det spår de valt, och skulle det vara fejk eller teater istället för på fullaste allvar för dem så skulle det bli pannkana. Nu blir det inte det, utan en värdig, mäktig och snygg avslutning på det hela.

Tack, Gefle Metal Festival. Hoppas vi ses igen nästa år!