Fulast utanpå – finast inuti?

Som fredagsfundering får du den här gången ta del i ett sökande. Du vet att det alltid är dags för Hårdrockskväll när det nalkas Trettondagsafton (senaste årets val här,så kan du leta dig bakåt därifrån om du vill), och att alla kategorierna blir framröstade av Samfundet ungefär nu, i september, så att man ska ha tid på sig att klura och leta och fundera. Hitta nya ess eller bortglömda pärlor. I år har rösterna fallit på följande kategorier:

1. Band som borde varit Större
2. Fläskigt
3. Bäst Just Nu
4. Tvillinggitarrer
5. Bästa Textstrof
6. Det Svänger
7. Efterfest

Bra så, men vi ska lämna kategorerina därhän så länge (spontana passande förslag som du kommer på för respektive kategori är givetvis välkona, kommentarsfältet är öppet!), och istället kolla lite en kategori som slogs ut i röstningen.

Fulaste Omslag.

Allts, vilken skiva har strykfult omslag, men ett innehåll av guld. Bäst ”fult/bra”-ratio. Den här skivan.. den är alldeles speciell. Rent spontant kanske det är den jag hade valt om du hade väckt mig mitt i natten, för herrejistaness!

BLACK SABBATH i alldeles fantastiskt fula kläder. Omslaget är ju den högra i den här konvolututvikningsbilden, den där man ser ansiktena medan baksidan är oinsidan av konvolutet. De där illröda brallorna. Midjekavajen. Mustascherna. Ouch… inte ser det där ut som bandet som skapade en hel genre, som definierat doom, stoner och heavy metal och som sålt miljoner exemplar av skivor? Som turnerat jorden runt och till slut fått avsluta på sina egna premisser – på toppen? Nä, det här är mer snubbarna som inte hade råd med egna kläder och snott flickvännens röda tajts (… så råkar det faktiskt vara dessutom!) och kanske helt saknat fantasi om hur omslaget ska se ut.

Och vet ni vad – när innehållet är såhär så kommer man ju liksom undan med det.

Hole In The Sky? Hur jävla bra som helst, och nog den låt jag hade valt för att symbolisera skivan på en hårdrockskväll. Symptom Of The Universe? Jodå. Megalomania? Underskattad skatt, precis som Am I Going Insane och The Writ.

Och ändå saknas det ju inte konkurrens, för 80-talet har ju en del smått galet genialiska alster att bjuda på. Q5 till exempel. ”Steel The Light” är en snorbra platta som ser ut att vara ritad av en femåring. Eller för den delen senaste SATYRICON, ”Deep Calleth Upon Deep”, trots att den är mer ofin än direkt ful.

Alltså. Vilken skiva hade du valt om du skulle maximera ”ful/bra”-kvoten?