Öl: Dark Penance
Stil: Imperial Black IPA
Styrka: 8,9%
Bryggeri: Founders Brewing Company, Grand Rapids, Michigan.
Var: Systembolagets tillfälliga sortiment, släpp 5:e December.
Har du någonsin undrat hur en höststorm smakar? Eller hur dina tankar skulle vandra om du var en tiggarpojke i en medeltida by? Eller hur insidan på ett drakfjäll smakar? Nej inte jag heller. Men om du någonsin skulle göra det, så kan Founders nya Imperial Black IPA kanske hjälpa dig på traven? Jag blev nästan rädd för den här, och det är oftast ett bra tecken.
Founders har tagit Midnight Wheat som grund till denna, en svartrostad malt som enligt uppgift inte ska ge några bittra eftersmaker…men jag undrar jag? Humlen är Chinook och Centennial och om det är enbart dom som skänker bitterhet till detta monster, så klappar jag extra högt och överdrivet entusiastiskt. Ondskan som ryms i denna butelj är nästan obeskrivbar och jag tänker omedelbart på medeltidsskräck bara jag ser flaskan.
-”Jaja”, tänker du, –”…kom till skott någon gång.”
Aromen invaggar dig i en falsk säkerhet, det doftar ganska friskt och trevligt, lite citrus, lite tall, men likt den onda drottningen i Snövit är det här något elakt bakom den vackra fasaden. –”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som bittrast i världen är…” (Alla Närkingar räcker upp handen). Ja, den här luktar som en tallskog i en saga, så här luktar det nämligen i skogen där Hans och Greta lallar runt, eller i den törnskog som växer upp runt Törnrosa. Eller… Ja, den luktar kanske till och med som skogen i Evil Dead? Frisk och hög luft på dagen, förtryckande fuktigt på natten, dock med en fräsch ton som för att lura dig i en fälla.
Smaken börjar snällt, en silkeslen maltpust sveper in och duschar munhålan. Humlen agerar på kommando och börjar spela upp sin väl intränade radiohit, men snart blir det disharmoniskt vackert när smaken förvrider sig i konvulsioner till bitter, tung svartmetall. Tallolja, nästan övermogen frukt och grapefruktsaktigt bitterhet – finns det svart grapefrukt tänker jag här, det finns ju röd? Svooosch! Smaken förvrids igen till en elak lakritston utan att smaka lakrits. Den här är självsäker som få, men den vet om vad den klarar av, och balansen är det inget fel på, den är perfekt!
Eftersmaken tar vid och jobbar in en tung, svulstig ton som är så ond så att jag måste gå och titta i spegeln om tungan blivit svart. Det hade den såklart inte… men jag tyckte mig se att det steg upp rök mot gomseglet?
Den här är imponerande välkomponerad, det är nästan så att jag är beredd att ge den 10, men inte riktigt. Varför då? Ja, den är lite för skarp och tar lite för mycket plats för att kunna vara en 10:a i mitt mentala kartotek, men det är fasen inte långt ifrån. Om du däremot inte gillar tung/svår öl, eller är nypåstigen på tåget mot hantverksölens förlovade land så råder jag dig att närma dig med försiktighet, man ska inte leka med svart magi.
9,6 på Richterskalan!
Jag lutar mig tillbaka och spelar en liten trudelutt med The Project Hate MCMXCIX – ”Carving out the tongues which speak of salvation” , och ja, låttiteln är lika lång som den är bra.