Episk musik!

Okej, vi har ett nytt år som precis kommit in, men innan vi gasar framåt tänkte jag att vi skulle kika lite på lite EP’s som kom mot slutet av förra året (du hajar va…? EPisk musik..). De har fått stå tillbaka en del i lyssnandet och sammanställandet av Årsbästalista och summering (som vi alla vet är det bara nya fullängdsalbum som räknas en sådan gång, inte EP, live- eller samlingsskivor), så varför inte braka av dem alla på ett bräde?

Exakt. Och vi startar med lite svenskt stål. Fast det inte förekommer just det ordet i någon av dessa titlar…medan det ironiskt nog återfinns i en icke-svensk giv lite längre ner. Nåväl, jag tänker på de här pärlorna:

AVATARIUM innefattar två nya spår på sin ”All I Want”, samt tre stycken liveversioner på material från utmärkta debuten. Livespåren har fin ljudbild och väldigt bra framförande, så trots att det ibland kan kännas som utfyllnad en sådan här gång så fyller de verkligen ett syfte och bidrar till att ge ett värde till släppet. De två nya spåren, All I Want och Deep Well är båda väldigt bra. Bandet låter här sina rockigare 70-talsrötter komma fram en aning tydligare än det doomiga som dominerar  debuten, men jag gillar det. Dessutom är jag närmast förtrollad av Jennie Ann Smiths fantastiska röst. Jag kan verkligen knappt bärga mig till när bandet ska släppa den riktiga uppföljaren, och jag hoppas att herr Edling kan bidra med ny musik trots sin nuvarande hälsosituation. ”All I Want” är ett styrkebesked från AVATARIUM.

Dan Swanö och Roger Widerberg imponerade stort på mig med WITHERSCAPEs debut ”The Inheritance”, och när jag läste Werock-Martins recension av EP’n ”The New Tomorrow” så blev jag alldeles till mig. Men.. det falnade lite. Här tycker jag nämligen att det finns lite skåpmat. Vi får en ny låt (inledande titellåten) – och den är bra i sig – men sen blir det covers och omarbetade versioner på eget material. Inget fel i det (speciellt gillar jag att man ger sig på KISS gamla A World Without Heroes), men.. den här EP’n gör faktiskt inte att det vattnas extra i munnen. Istället blir jag nästan sur – jag vill ju ha mer, nytt, riktigt material från WITHERSCAPE. Det hjälper i o f s en aning att när man köper CD-versionen så får man med även vinylmixarna som extraspår. Det blir tio låtar, två av varje, så man kan ju tänka att det faktiskt är som två nya låtar – även om det är två mixar av The New Tomorrow…!

YEAR OF THE GOAT, Norrköpingsrockarna, levererar ungefär som AVATARIUM vill jag säga. Med andra ord, deras ”The Key And The Gate” innehåller nyskrivet material som ger mig ett sug efter mer. Det är tre låtar vi snackar om, och såväl den inledande titellåten som nummer två Mystic Mountain är riktigt bra rocklåtar i sann YEAR OF THE GOAT-anda. Avslutande instrumentala Non-Euclidian Calculus är en aning tristare, och känns lite otypisk för bandet. Kanske är det jag som är trist i mina vanor, men det lite elektronica-anslag som jag tycker finns i den låten faller inte undertecknad på läppen. Jag vill istället ha det vanliga YEAR OF THE GOAT, det som faktiskt briljerar på de andra låtarna. En fin EP!

…och med det sagt, låt oss kolla in lite utländskt stål!

Britterna CARCASS släppte nytt häromåret. ”Surgical Steel” hetta skivan, och mot slutet av 2014 fick man en liten efterrätt i form av ”Surgical Remission Surplus Steel”. Namnet antyder att det är material som av en eller annan anledning inte fick plats på den ordinarie skivan, och kanske beror det på att det överlag är en aning lägre tempo på de här låtarna än på de som till slut hamnade på skivan? För min del gör det inget, jag gillar när CARCASS är tunga snarare än snabbare, men det får inte bli bara det. Nu får man 5 låtar, och trots att det inte är en världsomvälvande upplevelse så är det absolut väl värt pengarna, oavsett om du är ett CARCASS-fan eller inte.

Isländska SÒLSTAFIR släppte ju lysande ”Ottá” förra året, en sagolikt vacker och stark skapelse. Med extrapaketet jag köpte följde en lite ynklig skiva, förpackad i världens minsta kartong. Det var EP´n ”Tilberi”, och det är bevis på att förpackningen inte är allt. Här får man tre spår, de lite stökigare och nästan punkiga Tilberi och Til Valhalar, samt Ótta – titelspåret från plattan – i en lugn ”Elevetor mix”. I detta fall talar vi förstås inte om att skapa en EP som ska locka till att han bandet aktuellt i väntan på nästa giv, utan ett sätt att lyfta fram extramaterial och extraspår på egen scen. Jag gillar det. Den lilla skivan kanske jag tappar bort dock, för hur förvarar man den i en skivhylla…?

Sist men verkligen inte minst – mäktiga BEHEMOTH höjer standarden för hur man levererar en EP. ”Xiadz/Blow Your Trumpets Garbiel” finns enbart i begränsad upplaga, tillgänglig direkt från bandets webshop, och det är en fröjd att ta del av. Musikaliskt, men minst lika mycket för förpackningen. Detta är påkostat, med medföljande häfte, tryck i guldrelief och allt. Man får Nieboga Czarny Xiadz (som kommer från ”The Satanist” inspelningssessioner), Moonspell Rites (återinspelning på bandets gamla dänga) samt Towards The Dying Sun We March (som spelades in i samband med ”Evangelion”) som del av den första, ”Xiadz”-EP’n. ”blow Your Trumpets Gabriel” bjuder förutom titelspåret på If IWere Cain (väldigt svängig låt det) samt en cover i form av Ludzie Wschodu (och som för oss med mindre koll på polsk musik i övrigt nog lika gärna kan vara ett original eftersom vi aldrig hört ursprungsversionen). BEHEMOTH levererar, kort sagt, och den här EP visar på det band som kanske är hetast i världen just nu. ”The Satanist” var ingen slump, och den här EP får mig bara att vilja följa med bandet mer. Value for money!