Förra gången det hände var när svenska AT THE GATES delade utrymme med finska AMORPHIS i samband med att deras släpp från 2018 – ”To Drink From The Night Itself” samt ”Queen Of Time” – delade utrymme på en dubbelrecension, men nu är det dags igen. Den här gången är det mindre namnkunniga akter som får sin plats i solen, men båda skivorna har verkligen loggat speltid under april månad och är väl värda såväl betyget som utrymmet.
Först ut i dubbelrecensionen är den här plattan. FERAL LIGHT och deras andragiv ”Fear Rides A Shadow”, komplett med mystiskt omslag och krumelurig text och allt. Vi snackar alltså black metal från Staterna (Minnesota). Eller, rätt ord benämning kanske är ”black metal”, för ska man vara ärlig är det här lika mycket klassisk hårdrock och sludge, bara i förklädnad. Det som driver de flesta låtarna är ett hyffsat banalt riff av den sort som nog kan uppkomma i en replokal nästan varsomhelst… med undantaget då att de här riffen håller absolut toppklass från start till mål, något som är långt från vilken lokal som helst förstås.
”Fear Rides A Shadow” är spännande lyssning från start till mål, en sån där skiva som man kan köra upprepade varv på utan att tröttna och som fortfarande känns lockande efter så många vändor. Efter korta inledningen får man direkt en av skivans absoluta toppspår i form av Arrow And Beast, en låt som förtjänar att hyllas och lyssnas på. Sedan radar duon Andrew Reesen (trummor) och Andy Schoengrund (gitarr, bas, sång) upp ett helt knippe underbart lagom komplexa och rifftäta låtar. Spirit Inanimate. Psychic Dirt. Cold Monocrome. Carboni Dust. Avslutande No Refuge, No Reprive. Det är spännande. Starkt.
Jag har själv ingen tidigare relation med FERAL LIGHT, men har unnit mig återvända till den här skivan vid ett flertal tillfällen. Den har spelats många varv, och som nämnts fortsatt att locka och behålla sin lyster. Det är på det hela taget en väldigt trevlig bekantskap, och betygsmässigt finns inte mycket att bråka om.
FERAL LIGHT ”Fear Rides A Shadow” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
Känslan i bröst och hjärta när första spåret Disciple Of The Serpent Star brakar igång är euforisk, och det är hart när omöjligt att hålla smilbanden i schack eller mungiporna neråt. Det påminner inte så lite om när NECROPHOBIC släppte lös Tsar Bomba på oss förra året, och som resultat blir dte i stort sett kärlek vid första öronkastet. Underbart! ”Heaven That Dwells Within” är kanadensiska trion WORMWITCHs andra platta, men för egen del den första bekantskapen med bandet, och ska man med lekmannatermer ge en beskrivning av den musik de levererar så vill jag dra helt knasiga referenser ur hatten. Det är black metal, sure, men baske mig om det inte stundtals låter som om de blandat det med influenser från typ RUNNING WILD (lyssna på refrängen till exemplvis Iron Woman!) eller IRON MAIDEN (galloperande bas och riff över versen).Totalt osannolika saker att mixa kanske, men dra mig baklänges vad bra det blir.
Melodiskt. Svängigt. Lättlyssnat.
Bandet består av Robin Harris (bas, sång), Colby Hink (gitarr) och Israel Langlais (trummmor), och det är verkligen ett band att hålla koll på framöver. På den här skivan får man totalt 10 låtar utan ett enda utfyllnadsspår. Allra bäst förutom omnämnda Disciple Of The Serpent Star (för övrigt ett tecken på verkligt stark fingertoppskänsla att öppna skivan med just den låten eftersom den är perfekt i det syftet) vill jag slå ett särskilt slag för Two Wolves, Vernal Womb och avslutningen Alone Before The Doors Of The Silent House (underbar titel för övrigt). På det hela taget är det ändå skivan som helhet som vinner – detta blir en platta att räkna med när året ska summeras, och har man väl börjat lyssna är det lätt att man fastnar i loopen, så att säga. Betyget fyra kan kanske till och med vara i underkant, men jag vill inte dela ut högre förrän jag ser hur skivan står sig med mer tid under bältet. Vi får anledning att återkomma om det.
WORMWITCH ”Heaven That Dwells Within” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!