Jag tänkte att vi skulle prata om två skivor som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Två skivor som både bjuder på progressiv döds, och ett röd-aktigt omslag, men som ändå är helt olika i sitt sound. Två grupper som jag har tidigare alster från och som förväntningarna på årets släpp varit högt uppskruvade inför.
Svenska IN MOURNING och deras ”Afterglow” och Australiensiska BE’LAKOR med sin ”Vessels”. På bilden ovan är det IN MOURNING till vänster och BE’LAKOR till höger, om du undrar.
Gemensamt för de här skivorna är att de följer på starka tidigare släpp, speciellt för IN MOURNINGs del. Förra plattan ”The Weight Of Oceans” är en sån där magisk upplevelse som inte bara bjuder på ett par dunderhits, utan också ett djup och en bredd som gör att man inte tröttnar på skivan. Det är en av mina favoritskivor när det kommer till progressiv döds, och trots att jag inte haft den på radarn mer än ett par år så känns det som om nästan varenda not och ton sitter i ryggmärgen när jag spelar den. Att följa upp en sån sak är förstås inte enkelt, och det konstiga och knepiga här är då följande: IN MOURNING har blivit bättre, och sämre samtidigt. Alltså – man har lyckats ta ett snäpp till musiktekniskt, det kan liksom till och med jag höra. Blivit bättre på att spela, fått nya trummisen Daniel Liljekvist på plats och helt enkelt skrivit och spelat in ett grymt monster till platta, en fortsättning rent konceptuellt och textmässigt på förra given. På köpet har man också skapat en skiva som är väldigt mycket jobbigare att komma in i, och som inte riktigt talar till (i alla fall mitt) hjärta och själ på samma sätt. Eller lika uppenbart. Spår som inledande Fire And Ocean samt kanske framförallt The Grinning Mist är finfina, men i ärlighetens namn har jag sen lite svårt att plocka ut vilken låt som är vilken allt eftersom skivan rullar på. Och då har jag säkert gett den 20 varv…!
”Vessels” låter BE’LAKOR fortsätta i samma fåra som tidigare, och även om bandets förra giv ”Of Breath And Bone” var okej så är min höjdpunkt – och den som spelas ofta och kan sägas komma i närheten av känslan med IN MOURNINGs ”The Weight Of Ocenas” – den fantastiskt vackra ”Stone’s Reach”. Jodå, den som varit Tips på den här bloggen. Det är måttstocken som ”Vessels” ska jämföras med, och…. det blir lite samma sak här faktiskt. Den här skivan har nog inte lika många varv som ”Afterglow”, jag gissar på att det rör sig om 10-15, men det är lite samma känsla. Här plockar min hjärna ut An Embers Arc samt Whelm, men i övrigt flyter det ihop lite. Tyvärr, för i båda dessa fall vill jag verkligen komma in i plattorna. Jag gillar ju BE’LAKOR och IN MOURNING, riktigt mycket, och skulle helst av allt vilja hylla dem oreserverat.
Kanske är det mer tid som krävs? Andra sammanhang eller miljöer?
Du har dem båda här under. Jag behöver din hjälp – lyssna, och säg varför jag helt enkelt inte kommer in i dessa utmärkta hantverk när jag till och med gillar banden?
Har inte så mycket att säga i frågan mer än att jag tycker att senaste skivan med In Mourning är riktigt bra och har ett fantastiskt snyggt omslag. Be’lakors nya känns inte så intressant då jag har två skivor med bandet men som jag väldigt sällan lyssnar på.
In Mourning-plattan är starkare än Be’lakors, helt klart. Och snyggare omslag!