På tal om knepiga uppgifter – kan DU lista de fem bästa skivorna som Ronnie James Dio sjungit lead på? Av alla alster han till slut kunde tillskriva sig så kan du välja och vraka från RAINBOW, BLACK SABBATH, DIO och HEAVEN AND HELL. Det är inte speciellt enkelt, om jag ska vara ärlig, och jag gjorde för ett par år sedan ett försök som såg ut som nedan:
PLATS 5: Black Sabbath ”Dehumanizer”
En skräll, kanske, men lyssna på den här plattan. Hårdare än sten, brutalt ljud och krossande tyngd kombineras med Black Sabbaths oefterhärmliga känsla för riff och låtar – samtidigt som Ronnie sjunger de flesta låtarna i en lite mörkare och djupare ton än vanligt. Resultatet är en skiva som knäcker fullständigt, och jag älskar den förbehållslöst. Den har kanske hamnat i skymundan jämför med ”Mob Rules” och ”Heaven and Hell”, men den är nog så bra…om inte bättre!
——————————————
PLATS 4 – Dio ”Holy Diver”
Ännu en skräll, kanske – men inte för att den finns med på listan, snarare för att den inte är högre upp då. Solodebuten är helt klart en av Ronnies största stunder, och kanske var det i samband med låtar som ”Rainbow In The Dark” och just ”Holy Diver” som han slog igenom hos den breda massan. Bra skiva, förstås. Helt fantastisk skiva, rent av – men konkurrensen är ju mördande… Detta är en dock den perioden då hans röst är som bäst, åren 80-84 står hans vokala förmågor på topp enligt mina öron.
Det räknas väl som Black Sabbaths Magnus Opus när det gäller Dio-åren, och här finns verkligen inget att klaga på. Rösten är som bäst, låtmaterialet är helt okladerligt – och omslaget är precis sådär lagomt uppkäftigt som man vill. En klassiker som bör finnas i varje skivhylla – oavsett musiksmak.
———————————
PLATS 2 – Rainbow ”Rising”
Tänk att den här skivan är från -76. Det är helt ofattbart hur de kunde spika ihop en så komplett platta redan då, låtar som ”Starstruck”, ”Tarot Woman”, ”Stargazer” och ”A Light In The Black” måste ha varit helt utan föregångare då, och det känns nästan som om de skapande en ny subgenre av heavy metal med den här skivan. Samarbetet mellan Ronnie och Ritchie Blackmore mynnade alltså i detta epos – 6 låtar magi. En värdig tvåa på listan!
Obestridlig etta.
Stenhård konkurrens, förstås, och man måste ju även nämna epos som ”Live Evil” med Black Sabbath samt sologiven ”Evil Or Divine – Live In New York City” och ”Live At Radio City Hall” med Heaven And Hell – men ingen slår den här på fingrarna. Här står frontmannen på scen med ett tajt och taggat band, och har i stort sett hela sin låtskatt till förfogande. Vi får ”Holy Diver” ograverad, tillsammans med alla favoriter från andra skivor genom åren, och jag har svårt att se att det kan bli så mycket bättre än så här. Spelningen finns som DVD för den som vill – kolla in tipset undertecknad gav på Werock.se!
——————————————–
SNYGGAST OMSLAG: Rainbow ”Long Live Rock’n’Roll”
Jag kan inte hjälpa det – den här plattan är så jäkla klassisk i sitt omslag. Stilrent, innovativt, tufft. Härligt psykedeliskt och ändå 70-talshårdrock ut i hårtopparna. Tänk om man kunde ha den här bilden som gigantisk målning på en fondvägg! Naturligtvis fanns den här plattan med när jag listade mina favoritomslag på Werock. Kolla själv. Att detta dessutom är en skiva inspelad på ett slott som Ronnie och bandet absolut hävdar var hemsökt av demonen Baal gör ju inte saken sämre – notera att skivan avslutas med att bandet tackar alla de vill, och sen kör in slutklämmen ”No Thanx to BAAL”. Kungligt!
Första gången jag hörde Dio var förstås betydligt tidigare än just ”Sacred Heart” – det var min morbror Anders som stod för inspirationen back in the days – men det här var den första skivan jag själv hade i min ägo. Den kom -85, så jag var 11 år gammal när jag fick den på LP av mamma (tack!). Till saken hör att vi båda lyssnat massor på Fontanders Rockbox (tror jag i alla fall att det var…) på radio, och de hade kört stenhårt med hiten ”Hungry For Heaven” från den här plattan. Jag hade spelat av radion på kassett, och lyssnade om och om på den. 
Ny gitarrist, inga uppenbara hits… det är fallet på ”Lock Up The Wolves”. Resultatet är en lite tillbakalutad platta med grymt skön känsla, en sån jag ofta plockar fram när öronen måste få lite balsam. Här finns massor med melodier (”Born On The Sun”, ”Night Music”, ”Evil On Queen Street”, ”Hey Angel”, ”Between Two Hearts”, ”Why Are They Watching Me”…) som är så jäkla bra att plattan borde få massor med uppmärksamhet. Tyvärr valde de en av de sämsta låtarna på skivan – ”Wild One” som singel, och den här skivan känns helt bortglömd i Dio’s övriga diskografi.
Fin uppställning med intressanta val, Dehumanizer lyssnade jag på en gång, sedan har den stått i hyllan och samlat damm, föll mig aldrig på läppen, men inser efter att det kanske är dags att ge den en chans igen. Snygg poster 🙂 Den borde väl ramas in och hänga ovan för stereon i finrummet.
….fantastiskt fin poster, hehe! 😀
Borde absolut ramas in, men det är ju så jäkla fullt överallt. Får köpa nytt hus!
Klart du ska den en ny chans. När den kom var den ju stenhård och inte vad man egentligen ville ha av Dio, men med åren har ju det liksom försvunnit och jämnat ut sig. Kör på och låt höra hur den tatt sig!