Rebellängel Recenserar

Så sprack den då till slut, min bubbla av kärlek som jag haft till brittiska BRING ME THE HORIZON. Ända sedan ”Suicide Season” har jag följt bandet och häpnat över dess utvecklingssprång mellan varje skiva, samtidigt som jag har fallit pladask (och, i ärlighetens namn, en aning motvilligt eftersom jag ju – som noterat i […]

NILE spelar egentligen helt sinnessjuk musik. Man kastar in helt galna trummor som varierar mellan att låta som ett maskingevär och att kasta sig dödsföraktande mellan olika mer eller mindre omöjliga break i en kompott med riff som bryter av varandra hejvilt. I kompotten finner du sedan såväl kakmonster-growl som betydligt renare skrik, solon som

Ja, men det där såg man ju inte komma direkt: IRON MAIDEN smäller till med en skiva som är vital, relevant och spänstig av sådan dignitet att den är riktigt svår att sluta lyssna på. Eller lägga ifrån sig, om man ska prata ”bokspråk”. Faktum är att ”The Book Of Souls” nog är den skiva

Finska AMORPHIS har släppt rätt många plattor vid det här laget. ”Under The Red Cloud” är deras tolfte fullängdare om man ska tro Wikipedia, och den senaste tiden har man haft en imponerande och stadig produktionstakt i form av hela sex plattor sedan ”Eclipse” släpptes år 2006, vilket händelsevis också är den första skivan som

Tyresöbandet RAISE HELL har vilat ett tag, och nog fan märks det att man är sugna på action igen. Återkomsten ”Written In Blood” är visserligen en sån där skiva som möjligen inte uppfinner hjulet på nytt, men bubblar och kokar av vilja och passion. Nu ska det kanske direkt sägas – jag bor i Tyresö.

Omslagsbilden på jänkarna CATTLE DECAPITATIONs sjunde fullängdsalbum ”The Anthropocene Extinction” är vid första anblicken ganska stötande och känns blodig. Vid andra anblicken är den faktiskt än värre, för tittar man noga ser man att det som väller ut ur den döde mannens inre inte alls är vad man tror – det är små färgglada bitar

Den här recensionen är antagligen bäst att börja med att lägga korten på bordet: jag är inte riktigt objektiv när Glenn Hughes är en av medlemmarna i ett band. Jag har helt klart en svaghet för såväl, kar’lns baslirande som framförallt hans sång, och det får mig att förlora just den där förmågan att kritisk

Jag minns det tydligt. Det var Hårdrockskvällen 2012, alltså precis i början av året. Slutet av den, och det var dags för kategorin ”Bäst Just Nu”, och rätt så bra på lyset stövlade jag fram och yrade bestämt om att det här, mina vänner, det ”här är bandet som kommer att bli det nya GHOST.

Svenska DEAD LORD svepte mig fullständigt av fötterna med sin debut ”Goodbuy Repetance”, en skiva som kom att spelas under i stort hela sommaren 2013, som skapt för loja grillkvällar i gott sällskap. Inför debuten med den finurliga titeln ”Heads Held High” (kan ju betyda såväl stolthet som det lite ockulta och makabra bokstavliga som

Svenska GHOST har du knappast missat. De slog in på scenen med dunder och brak för några år sedan, med ett koncept som bygger på bandmedlemmarnas anonymitet och ett poppigt omslag i musiken som levererar ett budskap om rent jävulskap inlindat i skira melodier. De har hyllats oreserverat av såväl publik som artister och kritiker,