Rebellängel Recenserar

Stundtals är den här skivan så bra att Rebellängeln vill göra frivolter. När det träffar rätt så är det så jäkla exakt det som kliar mig rätt att det är rent av löjligt. Det svänger. Det öser. Det är underbart ockult och jävulskt, och även om det här bandet varit med i bloggen förr med […]

Danska SLÆGT är ju sjukt på g. Andra given ”Domus Mysterium” var som bekant fantastisk, men tro det eller ej – den tredje skivan, nu aktuella ”The Wheel”, är snäppet vassare och förmodligen danskarnas biljett till superstjärne-nivån. Där ”Domus Mysterium” kanske var lite exkluderande eftersom den ställde en hel del krav på lyssnaren (du vet…

Låt oss klara av den uppenbara frågeställningen först av allt: är ”I Love You At Your Darkest” lika bra som den hyllade och fenomenala föregångaren ”The Satanist”, skivan som var resultatet av bland annat frontmannen Nergals kamp mot leukemin? Det korta svaret är nej. Det långa svaret är fortfarande nej, men med tillägget att årets

Norska rutinerade VREID smyger liksom ändå lite under radarn för många. Förra plattan ”Sólverv” var rätt mycket smiskande black metal i Sogndalkvartettens egna riffande stil och en klar fullpoängare när den recenserades på den här siten. Totalt en 3:e-plats på Topp 50-listan för 2015, och en skiva som jag återkommer till rätt frekvent fortfarande eftersom

Bära eller brista. Fria eller fälla. Det är frågan, för rent krasst ligger HARDCORE SUPERSTARs elfte fullängdare ”You Can’t Kill My Rock’n’Roll” och balanserar betyget 3 (bra!) och 4 (mycket bra!). Vid recensionens start är inte utkomsten given, så det är vore kul om du – läsaren – orkade följa med i texten innan du

Brittiska bandet CONAN ändrar inte koncepten i onödan, och när de är tillbaka med fjärde fullängdaren ”Existential Void Guardian” så fortsätter man att producera det man själva kallar caveman doom – precis som man vill ha det. Så fort herrar John Davis (gitarr, sång), Chris Fielding (bas) och Johnny King (trummor) plockar upp instrument och

Tyskturkiska charmiga duon MANTAR fortsätter att döpa sina skivor i eldens tecken. Debuten ”Death By Burning” (2014) satte tonen med sin skräniga och kompromisslösa mix av punk, black metal och rock’n’roll, uppföljaren ”Ode To The Flame” fortsatte i samma spår – och med tredje fullängdaren är det alltså tänkt att bandet ska ta det stora

OMNIUM GATHERUM kanske är lite av doldisar, ett band som inte riktigt ligger i den absolut högsta divisionen i ett kommersiellt/kändis-perspektiv, men den här finska sextetten är lite av en maskin. De håller ihop, och de levererar. Förra plattan ”Grey Heavens” var riktigt bra, drog hem 4 av 5 på den här bloggen, placerade sig

Det här är en skiva med helt fantastiska refränger. Det är måhända ett mycket udda sätt att inleda en recension på, men det är det starkast lysande faktumet och något det är lika bra att vi får ur vägen på en gång; den här skivan lever på sina refränger. Första spelningen kan det nästan ge

Wow. Det där såg jag inte komma – men Rebellängeln är helt golvad av den här plattan. Bandet har ju flera plattor i bagaget och har alltid varit habila, men om någon hade sagt till mig att jag skulle dela ut maxbetyg till årets giv hade jag skrattat högt och avfärdet det som nonsens. Tji