Besatt av AUDIOSLAVE och deras självbetitlade debutplatta

Bloggens näst sista inlägg i Besattserien (jo, du läste rätt, vi ser slutet på den här ganska mastiga artikelserien, men det kan vi väl låta vara till det allra sista inlägget… och även om det sades första gången för två år sedan när detta ursprungligen publicerades så är det sant den här gången också) ska handla om kärlek.
Till viss del kärlek till en skiva, men framförallt kärlek mellan människor.
Både befintlig sådan, och önskad sådan.
Det är ett nedslag i lata dagar i solen lika mycket som det en hyllning till en fast punkt under en turbulent tid, och det är en text där jag helt klart riskerar att emotionell – kanske rent av lite gråtmild och melankolisk. 
Vi kanske ska börja med just det.
Den fasta klippan.
Min bror.

Det var faktiskt han som satte den här plattan i nävarna på mig en gång i tiden.
Skivan i sig är visserligen ett kapitel för sig, 17 helt magiska låtar som sparkar stjärt på det allra bästa av sätt, men det kan vi återkomma till.
Jag minns tyvärr inte exakt när han introducerade mig för skivan, men ändå kommer den alldeles för alltid att vara förknippad med just min bror.
Han hade det kanske egentligen inte så lätt.
Hade själv brutit upp från ett längre förhållande, hittat ett nytt arbete som var krävande och stundtals, tror jag, kändes som närapå övermäktigt för honom, och ett boende som kanske inte kan kategoriseras som drömmen.
Det var visserligen relativt nära hans jobb, men ni som är lite bevandrade i Stockholms förorter vet att en adress på Malmvägen i Sollentuna inte direkt klingat högt.
För er som inte vet så mycket om 08-områdets förorter kan berättas att det nog är mest känt för att en viss Christer Pettersson hade sin hemvist där en gång, samt att det är ett a v de områden där det bor flest nationaliteter i samma huskropp.
Nyårsafton på Malmvägen är som att befinna sig mitt i kriget.
Det luktar krutrök, smäller bomber överallt och folk äter lite vad som helst.
För en svennebanan som undertecknad, med lite skyddad uppväxt och ett utseende som tillhört normen för det här landets invånare rätt länge så kan det vara lite av en chock.
Grejen var ju då det – brorsan hade en bostad.
Och ett hjärta av guld.
För trots sina egna svårigheter och utmaningar så tvekade han aldrig (ja, i alla fall inte som jag minns det) när jag var vilse och behövde en livboj.
Mitt äktenskap hade gått i kras.
Min identitet, mitt jag, var utmanat och lite på glid.
Jag visste nog egentligen inte vem jag var, vad som var den sanna och innersta essensen i mitt jag, och mitt i allt detta sökte jag en plats att börja om.
En spillra.

Den där spillran lyckades till slut köpa en lägenhet, men fick det inte att stämma med inflyttningsdatum och utflyttningsdatum, så dryga månaden, en och en halv eller så, så var jag utan bostad samtidigt som sorgeprocessen och läkningsprocessen pågick.
Inte optimalt, kan man säga, och att han gjorde plats för mig då går inte att sätta ett värde på. Jag är evigt tacksam för det och kommer alltid att förknippa den här skivan med den kärlek jag har för brorsan.
Den där klippan som stod så stadigt när det stormade.
Älskar dig brorsan, om du nu läser det här.

Så småningom kom jag ju ur det.
Natten föder dag, och det blev gryning för mig med. Livslusten återkom, jag läkte. 
(det där vet du säkert mer eller mindre allt om, har du följt serien Besatt så har du fått skivor till varenda mer eller mindre hjärtskärande/glädjeskrikande stund).
Och när jag kom ur det så skulle ett lite oväntat ställe bli min oas.
Hagaparken.
Ja, där Vickan och Daniel numera bor. Kronprinsessan, alltså.
Men hon gjorde ju inte det då.
Istället kunde jag springa, promenera och slappa i parken – påfallande ofta med just den här skivan i hörlurarna.
Audioslave hade lyckats åstadkomma en mer eller mindre perfekt platta för det jag behövde, i längd, i livsglädje, i variation mellan bra driv och sväng.
Med bra ljud.
Otaliga är de varv jag har promenerat runt Brunnsviken med Chris Cornells fantastiska sång som sällskap.
Otaliga är också de gånger jag solade i parken med hörlurar på.
Och kollade på tjejer.

Alltså, jag fattade ju egentligen inget. Efter typ 10 år i monogamt förhållande landade jag i en situation som dessutom hade påverkats av sociala medier, dejtingsajter och sms.
Resultatet = ett stycke livrädd och helt nollställd Rebellängel som inte hade den blekaste jämra aning om vad som gäller och hur man beter sig.
Hur och när tar man kontakt med någon som verkar intressant?
Mängden katastrofer är i samband med utforskandet hur detta går till är även de otaliga, och på något sätt är detta dess soundtrack.
En bitterljuv blandning av kärlek till bror, nyfikenhet och total förvirring. 
Det finns episoder som slutar med att jag somnar i solen, liggande på sidan och inte vaknar förrän skivan är slut. Utan solskyddsfaktor, med resultatet att jag blir totalt knallröd på hela vänster sida och likblek på höger. (KING DIAMOND ”Abigail” var plattan, för dne som undrar…)
Eller om när jag så småningom träffar min nuvarande hustru, helt enkelt genom att hon jobbar i receptionen hos det företag jag besöker intensivt genom jobbet, och som därigenom ger mig den perfekta förevändningen för att sippa lista ut hur normerna fungerar när man ska ta kontakt med någon.
Det finns, skulle jag tro, lika många fantastiska historier att gräva ner sig i som det finns fantastiska låtar på den här skivan.
En skiva som doftar kärlek och sommar.

Tack brorsan!