Svenska DOMKRAFT spelar doom (annars är det ett riktigt dåligt namn, eller hur?) med tjock fernissa av sludge och gammal BLACK SABBATH-vibb. Kompisen R2 har hyllat dem länge, han bodde granne med en i bandet – har för mig att det var trummisen eller basisten? – och hade hittat dem den vägen. Personligen satte jag mig egentligen inte in i bandets musik förrän med 2018 års ”Flood”, men det här är skivan som golvar en. 2016 års best ”The End Of Electricity” har nämligen en vibb som är alldeles fantastisk, och egentligen kanske allt förklaras bäst av det missförstånd jag hade när jag hörde refrängen på inledande The Rift första gången: jag tyckte de sjöng ”lost in a riff”.
Förlorad i ett riff.
Det skulle faktiskt kunna vara bandets slogan.
Låten är 10:30 lång och rymmer därför gott om möjligheter att mala på ett och samma riff medan man skalar upp intensiteten över tid. Det påminner en hel del om exempelvis MAMMOTH STORM i sin struktur, men med rock’n’roll i mixen. Inledningen på andra spåret Meltdown Of The Orb är ett bra exempel, då man låter bas och trummor skapa ett sjuhelvetes sväng på egen hand, i väntan på att gitarrspelet ska pudra låten med riffande. Det är alldeles utmärkt musik att avnjuta på egen hand. Promenad, löptur, i soffan – du väljer såklart, men jag rekommenderar fokuserad lyssning om du kan.
7 låtar, 40 minuter. Titlar med namnen Drones, Dustrider, Red Lead, All Come Hither och We Will Follow. Precis lagom för en paus i vardagslivet.
Som du säkert förstår är DOMKRAFT svenska, hemmahörande i Stockholmstrakten. Martin Wegeland sjunger (skriker… bra desperation i den stämman många gånger!) och hanterar bas, Anders Dahlgren lirar trummor och Martin Widholm spelar gitarr. Tre helt ordinära ”svensson”-namn som alltså döljer en läcker blandning av sludge, doom och rock’n’roll.
Ett alldeles perfekt Tips, tycker jag.
Njut. Förlora dig i ett riff!
Bra jäkla band