April april – Yngwie kan lura dig vart han vill!
Eller, nja. Kanske inte. Men det är första april idag, April Fool’s Day. Detta är dock ingen bluff, det är en av de lite mer bortglömda och underskattade skivorna i gitarrvirtuosens katalog. Dessutom tycker jag att titeln är alldeles perfekt för just aprilväder. Det är lite eld så att man nästan kan grilla. Det är lite is när det helt plötsligt kommer en snöby lite oväntat. Visst har den här vintern varit helt knasig hur som helst (mildväder, Coronavirus…) men april blir det ju likförbannat. Och det kan vi fira med lite eld och is, tycker jag.
Skivan inleds på klassiskt och ganska svagt manér med att Yngwie levererar sologitarr genom hela Perpetual, och denna gången får det väl symbolisera ”is”, tänker jag. I alla fall personligen, jag gillar ju snarast när det är en riktig låt som får bära såväl riff som solospel. Rama in det. Och det finns det sen ett helt knippe av på denna platta: Cry No More, personliga och lite udda favoriten How Many Miles To Babylon, snabba Forever Is A Long Time , titelspårets sköna refräng. You name it, ”Fire & Ice” got it. dessutom är bandet bra, Göran Edmans sång är otroligt vass här och man får habila och stabila insatser där MIchael von Knorring och framförallt Bo Werner spelar trummor, Svante Henryson bas och Mats Olauson keyboard.
Jag gillar den här skivan skarpt, och den åker faktiskt fram med jämna mellanrum, även om det inte är min absoluta favorit med YNGWIE. Kanske är det plattan du ska lyssna på medan du läser hans biografi, såhär i isoleringstider? Och i aprilväder?