När Biff Byford, legendarisk frontman i SAXON tar hjälp av bland annat OPETHs Fredrik Åkesson för att skapa och släppa en soloplatta är dte liksom helt givet att vi på Heavy MetAle ska följa projektet spänt och recensera alstret – vi har ju öl med båda banden, så det faller sig naturligt. Lika naturligt är det också att undersöka skillnaden på vokalistens normala värv och det som bjuds på denna platta, finurligt döpta ”School Of Hard Knocks”. För undertecknads del är meningen med en soloplatta främst att få chansen att ge uttryck för en musikstil eller ett koncept som inte passar in i ramen för det ordinarie bandet, men samtidigt kan man snabbt konstatera: en bra låt är en bra låt. Det är inte förpackningen som avgör.
Jag njuter i fulla drag när Biff låter en mer rock’n’roll-baserad låt som Welcome To The Show och titelspåret ljuda, likaväl som klassisk ”pop’n’roll” som Me And You och Black And White där det är mer Rod Stewart är SAXON i känslan. Det är precis sådär udda men ändå med anstrukning som min personliga smak är när det gäller soloalbum vs ordinarie band, och det hade kanske varit enkelt om det var det enda kriteriet man hade. Men… så är det ju inte. Det är mer komplicerat än så, och det kan man enkelt visualisera genom låtarna Scarborough Fair och The Pit And The Pendulum. Den första låter nämligen inget som SAXON, medan den andra kunde varit hämtat från just ett av den gruppens album – enligt mitt eget resonemang så skulle alltså den förstnämnda ha ett existensberättigande här medan den andra är tveksam. Om det nu inte vore för en sak: en bra låt är en bra låt. Och då är det så att Scarborough Fair må vara udda, men den är inte speciellt kul eller bra, medan The Pit And The Pendulum är mer av vad vi vant oss vid från Biffs röst… och en bra låt.
Vilken man föredrar?
Den bra låten, såklart, oavsett om det är välkända vatten. Och det är en del av utmaningen med ”School Of Hard Knocks”, plattan är väldigt ojämn. Antagligen blir det resultatet när en man som Biff Byford packar ihop låtar han vill ha med utan att behöva bry sig om någon annan än sig själv, men det ställer lite krav på lyssnarens tålamod. Inquisitor är inte rolig mer än en gång, medan Worlds Collide är fin och växer med tiden. Allra bäst är Me And You samt titelspåret, och de varvar man gärna flera gånger.
Jag menar… en bra låt är en bra låt, eller hur?
BIFF BYFORD ”School Of Hard Knocks” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!