Rebellängeln Tipsar: WHITESNAKE ”Slide It In”

Men… vad nu? 
Ett Tips som fokuserar på en gammal WHITESNAKE-platta, vad är väl detta? Det är ingen ny musik att upptäcka, inget nytt favoritband. Skåpmat, till och med, om än ack så god. Hur kommer det sig?
Svaret är enkelt. Idag fyller Rebellängeln år (46!), och det tänkte jag fira med att mestadels reflektera på livet. Som soundtrack till det har jag valt den här skivan, en platta då jag tycker att WHITESNAKE nog är som allra bäst eftersom de fortfarande står med ena benet i bluesen, samtidigt som de klivit med andra benet över till den lättlyssnade hår-rocken som kom att ge dem odödlighetsstatus i USA (bland annat) på 80-talet. 
Du brukar ju få proppfullt med mer eller mindre udda alster i vanliga fall, men charmen med den här serien är ju just att det varierar, och att det ibland slits fram klassiker som det kanske var ett tag sen du lyssnade på. 
Just den här plattan har så många odödliga låtar att det är nästan löjligt, och det är väl anledningen till att grannarna under sommarhalvåret ofta får en släng av sleven när den rullar hemma, ute. Inledningen med Gambler är en sån där låt som jag alltid har haft i bakhuvudet sen unga år, sen skivan kom men faktiskt under en lång tid – efter gymnasiet och lumpen, skulle tro att det var medan jag bodde i England (Nottingham, home of BOLT THROWER!), liksom hade glömt vilken låt det var. 
Den ekade i huvudet, men vem faaan hade gjort den? Mycket märkligt, men så är det för min del ibland. Att det kan snurra en gammal låt som jag liksom kan texten och melodin på – i alla fall en snutt – men inte kommer på vem fan som gjort den… och när det sen går upp för mig så skäms jag nästan för det kan vara så uppenbart. Gambler, med sin smygande inledning och sköna refräng var länge en sån. 
Slide It In är en försmak av det band WHITESNAKE skulle komma att bli, och det är i ärlighetens namn en av de svagaste låtarna på skivan, tillsammans med Spit It Out. Då föredrar jag de lite mer lågmälda och svängiga Standing In The Shadow, Give Me More Time eller All Or Nothing som exempel. Eller hitsen Love Ain’t No Stranger och Slow An’ Easy för den delen. Den låt som dock satte sig allra mest när jag var yngre var avslutande Guilty Of Love, en banal klackspark med så mycket spelglädje att det är rent av löjligt, och en låt som jag spelade av på en blandkassett som skapats från morbror Anders digra vinylbibliotek. Den var tillsammans med andra glädjelåtar som Lick It Up och Heaven’s On Fire med KISS eller Hungry For Heaven från DIO en viktig del av livet när dte begav sig, för det var ju inte alltid så lätt. Livet.
Farsan stack med alla pengar och lämnade tre ungar och arbetslös mor när man var sju. Alkoholism hos morföäldrar, flyttande, fattigt. Började jobba på alla lov från åttondeklass och sen hela gymnasietiden. Lära sig söka stipendium som man kunde bli tilldelad om man hade hyggliga betyg och därhushållets totala inkomst var under existensminimum.
Jag var ju glad ändå och levde för hockey och hårdrock, en jag har såhär i efterhand fattat hur jävla knapert vi hade det, och varför vi bodde i ett hus som i stort sett höll på att ramla isär. Tur man hade en morbror med hårdrocksskivor i stället då, och en dag som denna är det verkligen läge att dra fram och tipsa om en sann klassiker.

46 år alltså.
Fan vad tiden går fort. Barnen växer (11 och snart 9 år nu), jobbet rullar på. Halvtaskig kontakt – mest på grund av mig – med släkten i övrigt, och ett ständigt dåligt samvete för att jag egentligen borde träffa vänner mer, men i övrigt är det ett jävla bra liv som snickrats fram. Bra jobb som jag gillar. Bra boende. Bra familj.
So far, so good.