Förra helgen var det alltså Hårdrockskväll, denna årliga höjdpunkt. En stor del av den kvällen är att frossa i ny och okänd musik som gått en förbi, och det har nog inte varit en enda gång som man kommit därifrån utan ett ark med nya spännande akter och skivor att kolla in (detta år: exempelvis DIABOLIC NIGHT och AETHER, ifall du är nyfiken. Samt höstens släpp av ABIGAIL WILLIAMS!)
Döm då av min förvåning då lyssningen denna vecka dominerats av… PAUL DI’ANNO och gamla IRON MAIDEN!?!
Det började helt enkelt med att Magnus spelade Prowler som en av frågesportslåtarna med tillhörande ”nämn två av gitarristerna på den här låten” (ja – kan du det? Utan att Googla?), och givetvis diggade man ju som fan. Bra jävla drag i den låten, och i rösten!
De två första plattorna med IRON MAIDEN är ju betydligt punkigare än efterföljande och mer ”klassiska” skivor då Bruce Dickinson tagit över sången, och jag har alltid gillat de ruffare låtarna. (För att inte tala om omslagen, främst ”Killers” – hur många hårdrockare tror ni den bilden av Eddie har skapat på helt egen hand?) Men det var ett tag sen jag lyssnade på dem.
Och JÄVLAR vad det fastnade!
Paul Di’Anno har dominerat undertecknads öron den här veckan. Wrathchild. Murders In The Rue Morgue. Prowler (såklart då). Phantom Of The Opera. Charlotte The Harlot. Och så den bästa av dem alla, Running Free.
Det är ju fredag idag, och flera av oss har återgått till arbete och skola i veckan. På söndag kommer Rebellängeln Tipsar tillbaka för vårsäsongen.
Kan man peppa för allt det bättre än med Paul Di’Anno och gamla IRON MAIDEN?