Det här är en riktigt klassiker, och rent musikaliskt är det väl kanske stundtals på gränsen på om det platsar på en hårdrocksblogg. Det luktar mer MEAT LOAF, JOURNEY och ROBIN THROWER än HM2-pedaler och blod, så att säga – men det ger jag faktiskt blanka fan i. Jag misstänker att det är flera av er (med några år på nacken) som blir själaglada när JIMMY BARNES och hans underbara ”Freight Train Heart” får en plats i solen!
Tvätta öronen från all distortion och tuff attityd, liksom, och för egen del är det här en skiva som liksom får mig att känna mig som om jag är på vägen. Bakom ratten. Nästan på en långtradare även om jag inser att det förmodligen är en effekt av texten och känslan i första låten Driving Wheels, men i alla fall bakom ratten på en bil, gärna på en längre färd. Många mil asfalt att lägga under däcken, med bara bluesen, svänget och de egna tankarna som sällskap.
Jimmy Barnes är från Autralien, och skivan släpptes -87 där, medan det tog fram till -88 innan den fick komma ut i Staterna. Det hörs oavsett, även om man lyssnar till den remastrade versionen så är detta musik som har ett par år på nacken.
Grejen är dock den: det klarar den här plattan, och kanske är det en form av ultimat kvalitetsintyg. Det spelar ingen roll att mna förstår att den är rätt gammal nu (vi snackar ju ändå +30 år..!) – det håller ändå!
Musikaliskt är det den klassiska blandningen som ges. Drivna låtar med lite rock’n’roll-känsla (i alla fall in the AOR sense of things) i form av Seven Days, Do Or Die eller Lessons In Love blandas med mellantempo och countrybluesnummer som Waiting For The Heartache samt Driving Wheels – och ja, givetvis finns balladerna här. Too Much Ain’t Enough Love är väl bästa exemplet, och överlag får man en varierad och stark platta. För egen del har jag en skrälldus minnen till den, från ett hångel med en av tjejerna som gick i parallellklassen med mig i högstadiet till löprundor med JIMMY BARNES hesa röst som sällskap.
Rebellängeln Tipsar är den här veckan okomplicerad, och en aning old school.
Det är rock när det är som bäst.
Det är blues och AOR när det är som bäst.
Men framförallt är det en känsla när den är som bäst och starkast.
Lyssna, och låt dig översköljas av JIMMY BARNES snygga och emotionella leverans.
Fin fin platta
Ja. En mysig historia!