Rebellängeln Tipsar handlar allt som oftast om en av tre saker:
1) En mer eller mindre okänd skitbra pärla
2) Klassiker som helt enkelt måste lyftas fram, eller
3) En bra platta som ger upphov för en massa historieberättande eller observationer.
Den här skivan faller rätt givet in under den tredje kategorin. Jag utgår från att Brasilianska brödratrion KRISIUN inte är okända för någon som följer den här bloggen. Dödsmetall som omväxlande är blixtrande ösig och vansinnigt svängig. Elva fullängdare har det blivit sedan debuten -95, och fortfarande är de trogna samma formel – ett bra exempel är låten Devouring Faith, som traskar på med ett bra pisk till ca 2 minuter in i låten då den byter skepnad till PANTERA-svänget från helvetet. Sitt still om du kan, I dare you.
Åtta spår totalt, och inga större krusiduller. Låtar som Demonic III, titelspåret eller A Thousand Graves sparkar kort sagt arsle, och totalt sett räckte det till en 36:e-plats på Rebellängelns Topp 50 år 2018. Det är kort sagt en toppenplatta, men det var ju nu inte därför den skulle få sin pats i solen. Inte heller för att det är ett band av bröder (hur coolt är inte det egentligen, att brorsorna Moyses, Max och Alex manglat döds i över 25 år?) – nä, det var ju det där med historieberättandet.
Och då går vi från Sydamerika till is. På rink. Närmare bestämt: äldre medelålders män som gör saker tillsammans i form av hockeybockey.
Rebellängeln spelar. Lokalt.
Det är inte glamour direkt, matcher på lördag- och söndagkvällar. Korpen. Låg nivå, där matcher kan sluta med tvåsiffrig vinst eller stryk beroende på vilket lag som har flest avbytare, där folk glömmer hjälmen och får ta en kvarglömd rosa lekhjälm istället och där ordet ”stillastående” får en helt ny innebörd… men där inget av det spelar någon roll eftersom det är så vansinnigt kul.
Bara att få vara på is. Göra en gubbe, kanske hänga en kasse eller spela rent någon av medspelarna kan man leva på hela veckan.
Och hur laddar man för en match som startar 21:30 en söndag?
Just det. Med KRISIUN och deras ”Scourge Of The Enthroned”! Jag har ca 10-15 minuter med bil till hallen (japp, lyx ändå – vi spelar i en hall!), och på den tiden hinner den här plattan ändå smiska upp ett jävla adrenalinparty! Slay The Prophet gaddämmit!