Du vet såna där ”utmaningar” som man kan bli taggad på i sociala medier? Skriv din färg på kalsongerna, kopiera det här i din status, namnge ett djur med det senaste du åt? Totalt meningslöst skit, och jag brukar strunta i dem. Så började den där ”visa en vinylskiva om dagen utan förklaring och skicka vidare i 10 dagar” härja bland kompisarna, så det var ju liksom en tidsfråga innan man skulle åka dit. Och visst, så blev det. Åkte dit på det. Fan. Visst, jag bröt reglerna sen och körde typ 1-3 om dagen (och nu i sammanställningen ser jag att inte ens kom upp till 10 stycken) och valde att skicka vidare till ett knippe sköna lirare där jag VISSTE att flera av dem skulle strunta i det… eller till och med inte se det förrän veckor/månader senare! Så. Mina val:
- SLADE ”The Amazing Kamikaze Syndrome”
- VAN HALEN ”1984”
- SAXON ”Crusader”
- RAINBOW ”Bent Of Out Of Shape”
- BLACK SABBATH ”Sabbath Bloody Sabbath”
- DEEP PURPLE ”In Rock”
- DIO ”Holy Diver”
- QUEENSRYCHE ”Operation: Mindcrime”
- AC/DC ”Flick Of The Switch”
Ja, vafan – ni ser ju. Helt ogenomtänkt och galet. Bra skivor såklart, alla med betydelse för min del – men det är faktiskt inte vad det här inlägget ska handla om. Alls. Det ska istället handla om det här med vad som händer när det börjar spruta gamla klassiker i ens flöde, och när en platta som SUICIDAL TENDENCIES ”Lights… Camera…Revulotion” dyker upp där. Den där hade jag på vinyl när det begav sig och tyckte den var helt skitbra, men jag har inte lyssnat på den på 100 år. Tror den gick till Stones i gåvosvängen, och inte har jag köpt den på CD heller efter.
Så.
Jag var tvungen att börja lyssna igen.
HERREJÄVLAR vad bra den är!
Självklart har jag köpt den efter, för hur kan man inte göra det efter att ha vråldiggat spår som You Can’t Bring Me Down, Lost Again, Alone eller Give It Revolution?
Nä, precis. Vansinnesbra, eller hur? Nu spelar vi!