Ibland bara händer det. Man ramlar över en skiva som liksom träffar rätt, såväl i tid som i innehåll. För min del hamnade SANHEDRIN och deras ”A Funeral For The World” från 2017 i lurarna efter en längre tid med rätt svår musik med growl i sången, och det var precis vad doktorn ordinerade. Brooklyn-trion håller sig till lättlyssnad riffdriven hårdrock som stundtals vill härma gamla tiders BLACK SABBATH – och till det så leverar Erica Stoltz (sång, bas) en stundtals riktigt själfull och snygg vokal insats. Addera sen ett helt knippe bra låtar så har du förstås receptet på en platta som helt enkelt sopar undan mattan för allt motstånd.
Och så var det. Faktum är att det var i samband med att bandet släppte 2019 års ”The Poisoner” som den här hamnade i blickfånget, och jag måste säga att detta är en väsentligt starkare skiva än sin efterföljare, framförallt avseende låtarnas kvalitet.
”A Funeral For The World” bjuder i stort sett på varannan låt dunderrökare, och varannan låt lite släpig Sabbath-doom. Öppningsspåret Riding On The Dawn är ett av skivans bästa. och en sån där låt som sätter sig direkt. Riffet, refrängen, känslan – allt är perfekt sammansvetsat. 4 minuter headbangande och lufttrumme-spel!
Sen följer titelspåret, och det är rätt bra liksom snabba Demon som ligger som nummer 3. Nummer 4 är Collateral Damage, ytterligare ett av skivans bästa spår och en låt där det nästan luktar lite THE DEVIL’S BLOOD, framförallt i sången. Ja, och så BLACK SABBATH då, till och med komplett med fullskaligt taktbyte efter en sisådär 5 och en halv minut så att låten byter skepnad. Love it!
Sen går vi i mål med samma varannan-låtsprincip. Faith Healers och Massive Deciever är snabba, medan No Religion är långsam och skivans tredje dunderspår. Den liksom svävar på ett väldigt fint sätt. Skivan avslutas sedan med Die Trying, som då är en snabb låt liksom bara för att bryta mönstret.
Överlag: gosse, vilken fin platta det här är, och dessutom är det en debut. Det har de verkligen gjort fint, SANHEDRIN.
Trion består på den här skivan av nämnda Erica Stoltz, gitarristen Jeremy Sosville och trummisen Nathan Honor, och finns det någon rättvisa i en musikalisk värld så når den här skapelsen stor publik. Det borde ju inte krävas att det är rätt timing för lyssnaren, för det är så bra på egna ben. Även om jag är tacksam för att just timingen var rätt för min del. Kanske är det din tur nu?
Tack för tipset, skall kollas upp!
Gör’t!