Lista: BLACK SABBATH Topp 5-skivor!

Detta är ett inlägg som eder Rebellängel bävat för. Att försöka rangordna och lista de bästa BLACK SABBATH-skivorna är en uppgift som helt enkelt knappt låter sig göras då bandet genom åren visat så många olika sidor. Helt givet är att man lät på ett sätt med Ozzy Osbourne vid mikrofonen när man slog igenom tidigt i karriären, medan 80-talets mer kraftfulla heavy metal med Ronnie James Dio var en annan sorts musik. Att bara skilja dem två åt är inte lätt – och då har vi inte ens börjat beröra att de bägge gjort flera inhopp i bandet under åren! Addera sedan Tony Martin, Ian Gillian (!) och Glenn Hughes i mixen samt att BLACK SABBATH har Tony Iommi som låtskrivare så inser man fort att det knappt går att skaka fram en lista.

Men – det är ändå precis vad vi ska försöka med här. Hur då?

Det får bli som med idrott. Världsmästerskapen. Vi gör en form av grundspel och kollar på de olika skivor som Ozzy sjungit på, sen tar vi en era i taget liksom för att skaka fram ett slutspel på något sätt. Med andra ord, sannolikt ganska lång läsning och i slutet kanske vi ändå inte har någon lista som känns given – men vi försöker. Häääääng med!

Här har du dem. Det är en imponerande samling med flera skivor som är svåra att skilja åt, så vi tar väl de lätta först? ”Never Say Die” och ”Technical Ecstasy” håller inte måttet i en sådan här uppgörelse, och ”Sabbath Bloody Sabbath” är den givna segraren för undertecknads del, det är ju ändå en av världshistoriens fem bästa skivor så det är inte mycket att bråka om. Dessutom tycker jag att ”13” är en riktigt bra skiva, men att den liksom faller bort i jämförelsen med klassikerna.

I korthet är det alltså de första sex skivorna som ska hanteras, där vi placerat ”Sabbath Bloody Sabbath” som nummer ett i den här samlingen.

Ja, det är lite som att tvingas välja mellan sina barn. De är alla fina, men med lite olika egenskaper. Den första självbetitlade skivan är ju legendarisk och innehåller titelspåret. ”Paranoid” står stark med hitsen Iron Man, Paranoid och War Pigs. ”Master Of Reality” och ”Sabotage” har både en tung och en rockig vibb, med låtar som Hole In The Sky, Symptom Of The Universe, Sweet Leaf, Children Of The Grave… och ”Vol 4” med sin lite rockigare känsla. Svårt, men detta är den lista och de skivor som vi tar med oss vidare:

1. Sabbath Bloody Sabbath
2. Master Of Reality
3. Paranoid
4. Sabotage
5. Black Sabbath

Fem skivor alltså, och vi behåller ”Vol 4” i minne ifall övriga diskografin inte bedöms vara tillräckligt bra. Mot Ronnie James Dio-eran och ett helt annat sound!

Vafalls – det där är ju inte bara BLACK SABBATH, det är ju en HEAVEN&HELL-skiva längst ner till höger? Ja. Det är det. Jag tycker det är precis lika mycket en Sabbathplatta som återföreningen med Ozzy var, och dessutom blir bilden snyggare med fyra skivor. Däremot gäller samma sak: det är en toppenskiva som ändå får stryka på foten i jämförelse med de andra höjdarna.

De två givna skivorna här är såklart ”Heaven and Hell” samt ”Mob Rules”, och i tidigare Tvekamp då dessa giganter ställdes mot varandra visade att det är ”Heaven And Hell” som är den främsta av dem. Det finns ingen anledning att ändra detta nu, men det intressanta är om man kastar in ”Dehumanizer” i mixen. En betydligt elakare och skitigare skiva som jag – när den kom – inte gillade. Fel av mig såklart, det är ju sannolikt den genomgående starkaste skivan av samtliga dessa om man ser till jämnhet, och hade dess toppar varit högre kanske den tagit en skrällseger i denna grupp?

Till slut måste det ändå bli såhär:

1. Heaven And Hell
2. Mob Rules
3. Dehumanizer

Tre skivor vidare alltså. Går ju bra det här, hoppas vi inte stöter på patrull med några fler dyngbra plattor med ytterligare ett nytt sound? Jodå. Enter: Tony Martin.

Ja, herreminskapare. Här finns det ju skivor som man inte kan bortse från. Personliga favoriten ”The Eternal Idol”. ”TYR” med sina höjdarspår Anno Mundi, The Sabbath Stones, Heaven In Black och Valhalla. Och så ”Headless Cross”, såklart, första skivan som Tony Martin sjöng på och som golvade hela min bekantskapskrets, så bra var den. Ganska kackigt ljud, men vilka låtar! ”Forbidden” och ”Cross purposes” är bra de med, men helt enkelt inte så pass bra att man kan ta dem vidare till någon form av slutspel. Man förundras ju lite över att Martin sjungit på hela fem skivor med Sabbath också, det är ett arv om något. Såhär rankar vi dem vi tar med oss vidare:

1. Headless Cross
2. TYR
3. The Eternal Idol

Sist men inte minst: det finns ju lite udda fåglar i diskografin också. Ett uppsamlingsheat är på sin plats:

Det är svårt att inte älska ”Born Again” för sitt omslag och låtar som Disturbing The Priest, Zero The Hero och titelspåret. Ljudbilden är en historia i sig, och så Ian Gillian på det, en röst som egentligen är till hundra procent förknippad med DEEP PURPLE… en härlig skiva på det hela taget, och svår att bortse från när man kollar på hela diskografin trots att den är så udda. ”Seventh Star” har min personliga favorit Glenn Hughes på sång, och var väl egentligen tänkt som en soloplatta från bandets mastermind Tony Iommi. En kanonplatta det med, men ska man gallra så måste man göra det hårt, och det betyder att vi enbart plockar med oss ”Born Again” till nästa steg.

Kvar är alltså dessa 12 plattor:

Ska de sedan beskäras ytterligare och skaka fram en avsmalnad lista så får vi börja placera dessa i ”givna toppar” och de som kanske får stryka på foten i en fortsatt jämförelse, och då börjar vi närma oss en Topp 5-lista. Gråter en liten skvätt och konstaterar att följande skivor måste plockas bort:

1. ”Black Sabbath”. Första skivan med N.I.B, Evil Woman, Black Sabbath (vilket intro!) och Behind The Wall Of Sleep är stilbildande – men också en aning ojämn, speciellt i jämförelse med övriga i ”Ozzy-eran”.
2. ”Dehumanizer”. Älskar den. ÄLSKAR. Men det går ändå att motivera den som någon av bandets fem främsta skivor.
3. ”TYR”. Lite samma som med Dehumanizer, trots att man gillar den som fanken så.. om man ställer den mot flera av de andra på bilden ovan så skulle man välja en annan skiva.
4. ”The Eternal Idol”. Personlig favorit på grund av nostalgi, men även undertecknad får erkänna att det inte är en av de fem starkaste Sabbathskivorna.
5. ”Born Again”. Kultig som fan, men samtidigt med en vibb av något som kanske inte är Sabbath: Gillians rockiga röst i kontrast till de doomiga och tunga låtarna.

Det lämnar oss med sex stycken skivor som ska bli fem som sedan placeras i en inbördes ordning och lista – och ärligt talat, det är nu det omöjliga startar. Hur jämför man ”Headless Cross” med ”Master Of Reality” och ”Mob Rules”? Det blir till slut ren känsla, och då ser listan ut på detta sätt:

 

1: Sabbath Bloody Sabbath. Inga överraskningar här, det var dessutom annonserat i inledningen av texten. Detta är en av de främsta skivorna i världshistorien, och det är klass rakt igenom. Omslag, sång, låtskriveri, produktion. 10/10 i betyg.

2: Heaven And Hell. De rökande änglarna på framsidan passar skivtiteln alldeles utmärkt, och med låtar som Neon Knights, Children Of The Sea, Die Young, Lady Evil, Lonely Is The Word och en Ronnie James Dio som kanske aldrig sjungit bättre känns detta som en värdig tvåa.

3: Master Of Reality. Jämnheten på den här skivan är slående varje gång man spelar den. Det är en skiva som kanske inte har de största hitsen som Sabbath levererat, men varje gång du hör After Forever, Lord Of This World, Solitude och Into The Void kommer du på dig själv med att ”detta är jävligt bra låtar”. Och då har vi inte ens pratat om Children Of The Grave och Sweet Leaf, de två ”hitsen”…

4: Headless Cross. Alltså, jag önskar egentligen att jag kunde placera den här skivan topp 3, men… ja, det går ju inte. Den är bra nog, men faller kanske lite på att den inte har ”klassiker”-stämpeln och nostalgin. Ändå: detta är melodisk hårdrock  när det är som bäst. Facit. Ja – den är bättre än..

5: Paranoid. Historiskt sett ansedd som klassikern. Här återfinns radiohitsen, de som till och med gett eko bortom hårdrocken och som ”alla” känner till. Såklart måste den vara med på listan, och anledningen till att Rebellängeln inte har den högre är helt enkelt att den tappar lite i de svagare partierna. Tycker jag då.

…där har vi den. Topp 5 med BLACK SABBATH genom tiderna. En stor och svår uppgift där det går att diskutera resultatet en lång tid framöver…!