Eld har ALLTID fascinerat hårdrocksvärlden. Det finns så många låtar och texter som handlar om eld eller att bränna ner saker att spellistan aldrig tar slut, och som symbolhandling har väl kyrkbrännandet en alldeles speciell ställning för black metal-världen. Idag är det Valborgsmässoafton, och det eldas i hela Sverige. Vintern rasar, och allt det där. Oftast tycker jag bara att det är kallt som fan på kvällen, och brukar skippa det – men det går inte att förneka: det finns något alldeles speciellt med eld. Att stirra in i brasan sådär förhäxat blir nästan hypnotiserande. Nu behöver du ju inte elda ner gamla byggnader kan jag tycka, men vi ska ändå ha lite av ett tema idag. Fram har Rebellängeln plockat 10 plattor där elden fått en central plats på omslaget. 10 lämpliga skivor att elda saker till, helt enkelt!
Upplägget då. Ganska enkelt, det finns en spellista som ligger i slutet av den här texten där varje skiva fått med en låt, och sen är texten ”klustrad” i stycken runt 1-3 skivor åt gången. Inga bilder, typ, men va fan – det klarar du väl? Först ut i spellistan blir förstås Death In Fire eftersom det namnet är så vansinnigt passande, titelspåret från bandets bästa platta. Ja, de släpper nytt på fredag, men det är ändå den här skivan de mäts mot. Ensam krigare som ska slåss mot eld (typ) på omslaget. Tänd på bara.
ACCEPT och YNGWIE MALMSTEEN har lite snarlika omslag, fast änd inte. Båda är ju klassiska, och har brinnande gitarrer mot svart bakgrund i centrum. ”Restless And Wild” är klassisk ACCEPT-mark där bandet ju slangar ur sig pärlor som Fast As A Shark och Princess Of The Dawn medan YNGWIE har gjort flertalet bättre skivor än just ”Rising Force” (exempelvis funderade jag på att ha ”Trilogy” här, som också har eld på omslaget och bättre låtar – men jag gillade likheten med ”Restless And Wild”) – men här finns såklart hans ikoniska låtar som Black Star, Evil Eye och As Above, So Below. Det skojar man inte bort. Dessutom, skulle du spela alla dessa 10 skivor på stöten ikväll så skadar det inte med lite omväxling. (Dock är det versionen från samlingsplattan som är i spellistan eftersom plattan med rätt omslag inte finns där..)
Första DARK FUNERAL-skivan jag spelade på allvar var den här, ”Attera Totus Sanctus”. I efterhand har jag förstått att flera av fansen till bandet inte ser den som en av deras bästa plattor direkt, men för mig var det precis på läppen. Fick den som en mp3-fil vill jag minnas, och har efterhand köpt skivan. Trots att jag gillar den så får jag ju tillstå att senaste ”Where Shadows Forever Reign” är bättre, så kanske har de rätt, de som säger att den här djävulsskallen inte är det bästa de gjort? MERCYFUL FATE och deras motsvarighet avseende jävulen i eld är inte mycket att orda om. ”Don’t Break The Oath” är ju en av de mest klassiska skivorna som Danmark någonsin levererat. Den bör finnas i allas skivhylla. Come To The Sabbath!
”Hell Awaits” och SLAYER behöver såklart ingen större presentation eller motivering. Kolla omslaget. Det brinner. Du är i helvetet. Räcker rätt bra så. Mer måsta man kanske orda om THE CROWN och deras lämpligt benämnda ”The Burning”, speciellt som jag höll i bandets ”Hell Is Here” från -99. Dock tänkte jag att lite nyare material med THE CROWN vore kul, speciellt som de senare skivorna är verkligt bra. Även EX DEO skulle kunna behöva lite presentation, det är ju Maurizio Iacono som vanligtvis gastar i KATAKLYSM som startat bandet för att få ge utlopp till sin episka sida, och där beskriver olika historiska händelser. På den här skivan (”Romulus”) är det romska riket och dess strävan och krig som står i fokus. och lyssnar man på sviten SLAYER – THE CROWN – EX DEO kan man i stort sett säga att det är döds i tre hel olika smaker. Typ som att Piggelin, Sandwich och GB Big Pack alla är glassar men inte ens nästan lika.
Sista ”klustret” innehåller två moderna skivor. MASTODON och deras ”Emperor Of Sand” för att det är en rent av fantastisk skiva som det nu var ett par månader sedan jag lyssnade på trots att den ju ganska enkelt knep förstaplatsen på 2017 års topplista, så jag använder den lite utbrända och spruckna marken på omslaget samt den lysande orangea himlen som svepsjäl för att få med den. Och ska man sedan avsluta en spellista som handlar om eld känns det naturligt att göra det med något från MANTAR, ett band som ju valt att dedikera samtliga sina tre skivor så här långt till att bränna ner saker. Jag är lite extra förtjust i debuten med det i sammanhanget fantastiska namnet ”Death By Burning”, varifrån vi hämtar rock’n’roll-smutsiga Astral Kannibal. Ett värdigt avslut på listan.
Pust! Bra musik, långt inlägg, och nu återstår bara en fråga. Säger man bränna upp något, eller bränna ner något?