Recension: NUMENOREAN ”Adore”

Så kom den då till slut, årets första fullpoängare.

Den här skivan har gått på repeat sedan den släpptes för en dryg vecka sedan, och enda anledningen till att jag inte tjuvstartat lyssnandet med de singlar som funnits tillgängliga ett tag är att jag varit ute efter att konsumera skivan i sin helhet. Kanadensiska NUMENOREAN rör sig i soniska landskap som minner om exempelvis DEAFHEAVEN och ALCEST, men jag hör även drag av GOJIRA i mixen av introvert black metal. Blackgaze är väl den korrekta termen – men det här är musik som inte helt lätt låter sig omfamnas av något så futtigt som en genrebeskrivning. Den riktar sig istället direkt till dina känslor, ditt hjärta, och tillåter du dig själv att följa med i svängningarna så har du ett antal tillfällen framför dig då du nästan kan uppgå i singularitet med musiken.

”Adore” innehåller totalt 10 spår, men ett par av dem är egentligen inte egna låtar i sig. Inledande Nocebo och avslutande Ddhs har sällskap av And Nothing Was The Same och till viss del Stay i sin roll att fungera som förstärkare och stämningsbyggare till övriga spår. Sakta ökar NUMENOREAN spänningen och trycket för att sedan släppa lös i spår som Portrait Of Pieces eller Horizon, och eftersom det blir så emotionellt intensivt när de får till effekten så har de här ”glappen” även syftet att ta ner lyssnaren från stratosfären och lugna sig lite innan nästa känslostorm drar in. Det är oerhört effektfullt, men kräver såklart att du ger det din fulla uppmärksamhet. Låtar som Regret, Coma och titelspåret Adore är till för att avnjutas i ensamhet. De är motsatsen till AC/DC, förfest och socialt umgänge.

”Adore” är NUMENOREANs andra skiva, och den styrka man visar i låtskrivandet och hur man dikterar sina lyssnare är oerhört imponerande. Omslaget är dessutom valt med fingertoppskänsla och speglar innehållet väl. Att vara fast i den här skivans våld ger rysningar av välbehag.

NUMENOREAN ”Adore” – 5. Absolut nödvändigt!