Vafalls?
En recension? Ja det var inte igår jag postade upp en regelrätt recension här på HeavyMetale.se men nu är det dags. Och det är för ett speciellt syfte. Jag blev kontaktad av grabbarna på Vännernas Dryckeskultur om en slags collab eller get-together där flera aktiva ölmuppar testar samma öl, samma dag (eller i alla fall runt samma dag).
Tanken är delvis att väcka tankar och kommentarer om det subjektiva i smak och tycke och sen samtidigt för att det är en kul grej. Och det är det ju vill jag tillstå. Kul initiativ! Längst ner i denna recension har jag postat länkar till alla som är inblandade i denna lilla ormgrop av beer-nerds och vem vet? Det kanske kommer något liknande igen?
Nåväl, när de presenterade för mig vilken öl vi skulle ha som gemensam nämnare i detta test så kände jag lite att livskraften rann ur mig. Innis & Gunn Kindred Spirits. Jag ska inte ljuga, och följande känsla är både halvt obefogad och lite larvig på sätt och vis. Men jag hatar faktiskt Innis & Gunn. Eller ”hata” är ett starkt ord, men får jag välja, så dricker jag nästan hellre mineralvatten. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har faktiskt aldrig gillat deras öl, inte ens innan det var lite cool att racka ner på dem. Det är något med deras hussmak som inte tilltalar mig för fem öre.
Det kan bero på att karljävlarna inte fatlagrar på riktigt (fast de gärna påstår det) utan de använder trästavar från sagda fat som de slänger ner i de rostfria tankarna och skapar en imaginär fatlagring av sagokaraktär. Jo det är sant, det är så. Dessutom smakar många av deras öl smörkola, även deras icke ”fatlagrade” öl.
Men, jag ska inte börja med att såga biran innan jag ens börjat skriva själva recensionen. Faktum är också att jag har druckit denna förut. För ungefär ett år sen när den släpptes första gången. ”Kindred Spirits” står i detta fall för att det är ett samarbete ihop med Tullamore Dew, ja ni vet, whiskeybrännarna från Irland. Jag har faktiskt kvar produktpresentationen från förra släppet, då den kom i en liten presentlåda sänt till mig från den Irländska distributören.
Hör upp: Och nu översätter jag fritt från utrikiska till Svensk slang ”Våran lena Skottska stout möter Tullamore Dew’s trippeldestillerade whiskeyfats-stavar i våran unika åldringsprocess…” bla bla bla och sen ”…lär dig mer om hur vi stoppar faten i ölen på vår hemsida…” jidder jidder. Så där ja, första gången så proklamerade man stolt att det var ihop med Tullamore Dew och att man använde trästavar i tanken. Denna gång så har man dock ändrat beskrivningen till ”fatlagrad på Irländska whiskeyfat” och inte lika påträngande Tullamore Dew referenser. Hmmm… fishy.
Nog snackat, det fina i kråksången är att jag tyckte dock att den var helt OK första gången, så det ska bli spännande att se hur den smakar denna gång.
Innis & Gunn Kindred Spirits – Stout – ABV 6,1% – Pris 26,90 kr
Aromen är om man ska vara lite snäll, mörk och fin med ledtrådar om att det kan vara en stout trots allt. Och det är det ju, så inget konstigt där. Lite lätt kafferost smyger runt, en viss söt doft som av fallen höstfrukt vilket jag inte räknade med helt ärligt. Om du övertalar dig själv, så kan man ana en whiskeyton. Ja ni fattar, jag vill att det ska lukta tungt och lite grisigt whiskeyfat, men det gör det inte. Lätt (heavy) metall ton.
Smaken är ren och ”klar”. Alldeles för ren och klar. Nu är detta en singel-stout på blygsamma 6% och det är inte så kul med låg procent på just stout om du frågar mig. Lätt vattnig kaffe smak, uns av rostad malt och vörtbröd. Där har vi det, det smakar lite sirapslimpa. Min hjärna letar febrilt efter fat-toner, men går vilse och jag sneglar mot vasken. Jag besinnar mig snabbt och testar en klunk till. Det smakar inte illa, det smakar just bara nästan ingenting.
Slutsats 1: Den har mindre attityd än förra gången.
Slutsats 2: Den är inte dålig.
Slutsats 3: Den är heller inte intressant.
Så tyvärr, jag måste backa ner från mitt första intryck från förra året till 2,5/5.0
Det här med betyg kan man prata i timtals om, men för mig så är 2,5 precis i mitten av en femgradig skala.
Inga fel, ingenting utanför boxen, men heller inget att skriva en ballad om.
Den här ölen bekräftar dock att Innis & Gunn ändå är något på spåren, den är fullt drickbar och för det här priset (dryga 27 kr) så är den helt OK. De kunde ha skippat kartongen dock och sålt den för 25 kr. Den är inte värd en kartong.
Så trots min ”sågande” ton i hela denna recension så är den ändå acceptabel. Men mer än så är det inte. Om du är nybörjare på stouts så är den perfekt dock, så prova den själv för all del och sen skriver du i kommentarerna här nere hur dum i huvudet jag är.
Länkar till alla andra som är inblandade i denna ”collab”. De har tillgång till rörliga bilder och hålls på det däringa YouTube allihopa. (Såväl som Instagram och Facebook antar jag, men recensionerna är på YouTube). Det fina med YouTube är ju att du dessutom får lite ögongodis på köpet.
Spana här:
Vännernas Dryckeskultur recenserar samma öl.
Alesmakaren recenserar även han samma öl.
Över Ett Glas ger också sin åsikt.
Brasstacks Brewing hinkar Innis & Gunn
Och sist men inte minst: Böcker och Bärs är med på ett hörn.