Hårdrock.
Mitt livsblod, ofta det som gör att dagarna och veckorna fungerar – där har Rebellängeln sin egentid, sin energidryck, sin avkoppling. Don’t get me wrong, jag älskar familjen, jobbet – mitt liv, rentav – men det är ändå hårdrocken som gör det där.. lilla extra. Guldkanten. Dippen till chipsen.
Och jag undrar om det finns något som är så förbrödrande och kommunikativt.
Häromveckan så hade jag ett arbetsmöte med en kollega. Han kanske vill vara anonym, så vi kan kalla honom Leinad. Leinad är, som de flesta hyvens människor, musikintresserad med ett extra gott öga till hårdrock. Dessutom har han spelat lite i band och pillat runt med en egen studio när det begav sig i ungdomens dagar hemma i Hudiksvall. Du vet, Glada Huddik. Så när vi blev klara rätt snabbt med själva jobbdelen av mötet gled samtalet kvickt som attan in på musik, bland annat berättade han då att han liksom av en slump tyckt at balladen Pictures Return var fin och hade den på blandkassett när en av medlemmarna i MADISON (ja, vem… det minns jag ju inte…) var med. Så då hamnade vi förstås på MADISON, 80-talets största Hudiksvallsexport.
Inte för att jag hade någon koll på dem. Hört namnet, ej hört bandet.
Men det borde man – här återfinns till exempel en ung Göran Edman (här ser du ett fint inlägg med en liten kärleksförklaring till just Edman… samt en ”ung”/”gammal”-bild av denne hjälte!) och ett helt knippe klassiska hårdrockslåtar osm låter precis som de borde för att vara -84.
”Diamond Mistress” är debutskivan, och förutom nämnde Edman så består bandet av Dan Stomberg (gitarr, keyboard), Conny Sundquist (bas), Peter Fredrickson (trummor) och Anders Karlsson (gitarr). Den har en klassisk uppdelning av den modell som LP-skivan alltid hade. 5 låtar på varje sida, och såklart finns en ballad på både A och B-sidan.
Har jag förstått saken var öppningsspåret Lay Down Your Arms en populär sak och anges som ”minihit” om man googlar på skivan. Personligen tycker jag den är bra, men föredrar Run Boy, Sneaker, titelspåret och kanske framförallt Don’t Look Around och avslutande Turn Me Loose som jag tycker luktar RAINBOW med Joe Lynn Turner på sång (eller om det är tvärtom, den kom ju -83 så det är väl hugget som stucket vilken av akterna som spelade in sitt alster först egentligen).
Totalt sett är ”Diamond Mistress” förvisso en skiva som är väldigt daterad, och med en Edman som ännu inte riktigt nått sitt zenit som sångare – men det är så otroligt charmigt och med sådan kvalité att man liksom inte kan värja sig ändå. Speciellt om man är en gammal pudelrockare som gillar 80-talets första hälft – och vem är inte det?
Förbrödrande hårdrock. Till och med som integrerad del i arbetet. Inte konstigt att man älskar det!