Lördag den 26:e januari bjöd på finbesök i huvudstaden Stockholm – ett av de mest dynamiskt ihopsatta turnépaketen landade på Annexet då huvudakten BEHEMOTHs Ecclesia Diabolicas Europaturné ställde till med gästabud. Tre band med synnerligen olika uttryck och perspektiv på hur man ska tolka hårdrock ställde sig på scenen, och det ska sägas med en gång: att som publik få ynnesten att se WOLVES IN THE THRONE ROOM följas av AT THE GATES för att till sista landa i BEHEMOTH borgade för en fantastisk upplevelse. Precis lagom lång speltid för samtliga band gör att man lämnades med ett sug efter mer snarare än att känna sig dränkt i för likartad musik.
Först ut: WOLVES IN THE THRONE ROOM, och det första man reagerade på var ljudkvalitén. Mycket bra, vilket annars var en farhåga innan. Hur skulle jänkarnas naturromantiska black metal komma fram live? Alldeles utmärkt var svaret, och det är bara att konstatera att när WITTR verkligen träffar rätt så touchar de nästan tranceliknande, hypnotisk black metal. De fick en halvtimme på scen vilket gav tid för tre låtar (Angrboda, The Old Ones Are With Us och Born From The Serpent’s Eye), samtliga från senaste given ”Thrice Woven”. Riktigt jävla bra spelning, om ni ursäktar kraftuttrycket, och är det något av de tre banden som man hade fått förlänga speltiden lite på så är det nog WOLVES!
Göteborgars-legenderna AT THE GATES var glada över att vara åter på svensk mark, och var på ett alldeles ypperligt spelhumör. Tompa Lindberg domdera publiken som svarade på ett alldeles utmärkt vildsint sätt, och det passade verkligen bra med lite rivig moshpit-metal efter öppningsaktens introverta musik. Finfin döds från veteranerna, och man kan kan snabbt konstatera att en timme är den optimala speltiden för AT THE GATES, då de vilar tungt på material från de två återkomstskivorna ”At War With Reality” och ”To Drink From The Night Itself”. Visst blandar man med klassiker (trots allt, ingen spelning med AT THE GATES är komplett utan Slaughter Of The Soul, Cold eller Blinded By Fear!), men det är ändå helt klart att på en timme så blir det en snygg mix.
På slutet av bandets överkörning så bjuder man på lite överraskningar. Seth från huvudakten BEHEMOTH kommer in för att limra lite extragitarr under Blinded By Fear, och dessutom får man chansen att förkunna sin kärlek till dödsmetall genom att kasta in Kingdom Gone i setet, en tökig och väldigt levande version. Har man sett det här bandet ett par gånger vet man att det alltid är bra, men baske mig – de känns faktiskt extra hungriga den här lördagskvällen. Som vanligt är spelandet ofelbart också, och framförallt kan man ju inte annat än att älska Adrian Erlandssons trumspel. Lägg sen till en trio strängbändare (Jonas Björler på bas och herrar Stålhammar/Larsson med varsin skitsnygg mattsvart Ola Englund-gitarr) som vet hur man levererar så är saken biff. Jävligt bra, AT THE GATES, och när scenen sen döljs av ett flortunnt skynke samtidigt som allt ställs i ordning för BEHEMOTH så är det en nöjd publik som njuter av den där ”lugnet före stormen”-känslan.
Återkommande spelas barnkören som mässar ”I shall not forgive” från nya ”I Loved You At Your Darkest”, och sen brakar allt igång med en underbar film som tar plats på den där tunna slöjan framför scenen. Samtidigt skymtar man att bandet kliver upp på scen, och allt brakar sedan loss när ridån slpps till golvet och polackerna kastar sig ut i Wolves Of Siberia. Otroligt effektfullt, och man känner direkt att bandet har tagit ytterligare ett kliv uppåt. Eld, attack och fullständig dominans!
Över närapå en och halv timme håller BEHEMOTH hov. Man plockar fram ess som Ov Fire And The Void, ett av undertecknads absoluta favoritspår, klassiker som Slaves Shall Serve, Conquer All och Chant For Ezkaton 2000 E.V – och givetvis en mängd låtar från nya plattan. Man brakar av låtar som Bartzabel, God = Dog, Ecclesia Diabolica Catholica och We Are The Next 1000 Years (som sista spår, med en klassisk BEHEMOTH-avslutning där man bara lämnar scenen). Och, såklart, Ora Pro Nobis Lucifer, den låt som verkligen piskar igång publiken med sitt oerhörda driv. Det är vansinnigt tajt och genomarbetat, och jag tycker att Nergal numera har ett snyggare och mer dynamiskt samarbete med sina wingmen Seth och Orion på varsin flank. Inferno lirar lika bra som alltid, men det är framförallt de tre männen på scenkanten som står för showen. Det är så vansinnigt läckert och koreograferat – och inte sparas det på krutet. Det är masker, galna hattar, rök, eld och konfetti. The whole thing.
Jag undrar om jag någonsin sett ett bättre BEHEMOTH, och kanske framförallt – en bättre BEHEMOTH-show? Förmodligen inte. Och då är det nog närmare 10-talet gånger jag sett dem. Jävlar vad bra!
Håller fullständigt med dina ord, det var helt enkelt magiskt.
Det enda jag ångrar var att jag inte tog med mig shorts, flip flops och handduk, för varmt som fan blev det.
Hehehe… kan tänka mig det. Det var varmt ända ut på golvet bland publiken så jag kan bara tänka mig hur det var i närheten!