Det här är nog den minst kommersiellt gångbara skiva jag äger. Ska jag vara helt ärlig så är den faktiskt stundtals knappt lyssningsbar då det skramlar och rasslar och låter rent av för jävligt.
Och ändå gillar jag den som fan.
Anledningen är lika enkal som att den är Rebellängelntips just denna söndag: den påminner mig om att det finns två världar. Och just denna helg krockar de.
Med mitt riktiga jobb: kickoff, officiella åtaganden, stå på scen och presentera strategier, planer och var vi ska som företag.
Mitt innersta jag: upprorisk, sugen på jävelskap och att helt enkelt… fuck shit up.
Den här helgen går kickoffresan dessutom till just Spanien, så valet att låta TEITANBLOOD stå i fokus är löjligt enkelt. Ett varningens ord bara: vi kommer att fokusera mindre på själva låtarna, och mer på själva känslan, så tillhör du dem som har lite svårt för sådana abstrakta saker och bara vill veta vilken låt du ska starta med kommer här en extem kortversion:
Första låten Anteinferno är nog bästa att starta med. Det låter för jävligt, men riffas i alla fall.
Andra låten Sleeping Throats Of The Antichris är lång och vindlande med våld.
Tredje låten Plagues of Forgiveness fortsätter i samma stuk, och fjärde låten Cadaver Synod är riktigt svår att ta till sig. Totalt får du sju låtar, och du kan ju fundera på om Burning In Damnation Fires eller avslutande 16-minutersrökaren Silence Of The Great Martyrs bryter mönstret eller fortsätter rakt ner i helvetet med en smäll.
Så.
Med det avklarat måste vi konstatera att detta är ytterligare en duo som skapar saker som kanske inte ens går att göra med en större konstellation. De har i all korthet medverkat förr på den här bloggen med den här skivan, men vi har trots det aldrig pratat om just känslan.
Det här är nämligen hur det känns att stoppa ett finger i anus på etablissemanget.
Fuck off, era jävlar.
Jag gör som jag vill.,
Och just det är antagligen anlednigen till att jag håller den så högt.
Visst fattar jag att jag är en löneslav, och att jag är den jag är. Barnen är fantastiska, jobbet superkul, hustrun helt magisk och egentligen finns inget att klaga på (hell no, undertecknads liv är smått på perfekt faktiskt), men ni vet ändå.
Den där underliggande känslan av.. rebell. Uppror. Att man aldrig blir vuxen, att man när som helst skulle kunna uppa och dra. Fuck allt.
Det är vad den här skivan symboliserar. Och den visar liksom den moraliska vägen, även om jag fattar att jag inte kommer följa den (eller egentligen inte vill följa den heller)… men så länge vägen pekas ut så finns den ju där.
Och den här helgen, mer än kanske någonsin, ställs Spaniens soldränkta löften mot dess avgrundsdjupa helvete. Såklart passar det bra med TEITANBLOOD och deras ”Death” som Tips då…