Egentligen är det bara att hålla med Stones där borta på Tune Of The Day när han tackar gemensamma kompisen R2 för att han grävt fram den här pärlan. För det är en pärla. En sån där som liksom aldrig tycks sluta blänka hur mycket man än petar på den, och som alla du visar den för älskar.
Atlantabandet CLOAK har skapat en lång, svepande och läcker skiva som är proppfull med starka låtar, lite sköna vindlande övergångar och en hel hög med starka riff. Musikaliskt kan man tänka lite TRIBULATION, kanske framförallt eftersom vi rör oss i samma typ av ”light black metal”, med growl i samma sort som sång och massor av klassiska rockinfluenser som extra krydda till den musikaliska anrättningen. Skivan släpptes 2017 och hade förstås varit ett givet inslag på Årsbästalistan om den funnits på undertecknads radar i tid… nu var det ju i samband med den återkommande Hårdrockskvällen just efter årsskiftet som R2 spelade första låten på skivan: To Venomous Depths/Where No Light Shines.
Ett bra val, men inte det han borde ha spelat om han var ute efter skivans bästa spår! Valet gjordes säkerligen eftersom låten är passande som inledning helt enkelt (ja, och så är den ju förstås bra, ett grundkriterie som alltid behöver uppfyllas…).
Låtarna heter saker som Within The Timeless Black, Forever Burned, Deep Red eller In The Darkness, The Path. Väldigt genomtänkt och genomarbetat, med en känsla av djup i titlarna som passar väl med musikens hållbarhet. Bästa spåret då? Det heter Beyond The Veil i mitt tycke, lyssna kanske speciellt noga runt 5-minutersstrecket för rejäl ”ståpäls”-känsla!
Bandet består av fyra snubbar med klassiskt långt hår och uttråkad min på promobilderna. Scott Taysom hanterar sång/gitarr, Matt Scott bas, Max Brigham gitarr och Sean Bruneau smiskar trumskinn. Skivan är riktigt snygg förpackad (Season Of Mist, såklart, de är ju de och Relapse som har otroligt fingertoppskänsla för sånt!) och det hela rimmar väldigt väl. Förpackning, lyrik, musik. Dessutom gästas man av Mlny Parsonz från ROYAL THUNDER som hjälper bandet med piano, och det är förstås trevligt att se Atlanta-kopplingen lyfta lite extra. Om det nu behövs. CLOAK står ju stadigt på egna ben.
”To Venomous Depths” dominerade stora delar av Rebellängelns musiklyssning under vårvintern, och det är en sådan typ av skiva. Den lämpar sig för privat lyssning snarare än i grupp, och får till effekt att du liksom sjunker ner i den allt mer. Fastnar. och vill inte komma loss…
Var inne på att skaffa denna när det snackades om den som mest förra året men det klaffade inte mellan mig och musiken tyvärr. Som Tribulation-fan så känns det som att jag borde gilla skivan men nix.
Nä. Så kan det ju vara. Men något säger mig att du kommer gilla söndagens Tips bättre..!