Den här skivan är lite som när Askungen ska gå på bal. Alldeles säregen, svartgrå, sorglig och… underbar. Det är så otroligt melankoliskt och vemodigt att det är nästan för mycket ibland, samtidigt som det finns något svidande vackert över den mest hela tiden, oavsett om man är inne i en svepande melodisk del av en låt eller om det är smatter från dubbelkaggarna som driver allt framåt. Kärnan är egen identitet och ett sound som nästan sliter hjärtat ur kroppen på en.
Vackert.
Svart.
Fyllt av en längtan som liksom aldrig kan uppfyllas.
Musikaliskt vete fan hur man ska beskriva det. Det är en märklig blandning av goth metal (tänk Finland!), black metal (liknar inte så lite italienska SHORES OF NULL i sitt uttryck faktiskt) och lite dramatisk döds eller doom. Jag vet, det låter rätt galet, men det funkar – och jag vet inte mycket musik som skulle kunna passa bättre till årstiden. Mörkret, det bleka landskapet… det är liksom en perfekt fondvägg för det som det här kanadickerna åstadkommer.
Saskatchewan kanske bidrar till mörkret?
Bandet är en kvintett, där flera av medlemmarna delar på sången. Det bidrar förstås mycket till variationen, och ofta brukar jag vara lite skeptisk till den där typen av fördelning men här fungerar det enbart till deras fördel. Damian Smith hanterar enbart vocals, men Evan Paulson har volcals, guitar and programming på sin lyra, Erik labossiere guitar och vocals, Donny Pinay lirar bas och hanterar sång samt trummisen Zack Sellina som också sjunger på Broken Hymns. Addera gästspel på cello av Raphel Weinroth-Browne så förstår du att det här är en skiva som dels kräver lite tid av dig som lyssnare, och dels har en hel del att ge tillbaka.
7 låtar för att vara exakt, där uttrycket varierar. Inledande Isolation är lite tårdrypande medan framförallt inledningen på efterföljande Desolation är stenhård. Iris är vacker, långa Voices Of Winter lika vacker som hård. Kanske är det enklaste att bara sno lite text från Metal Injection, så att du på allvar förstår hur bra den här skivan är?
Saskatchewan’s Altars of Grief’s latest record runs for
54 minutes and nearly every second is a major win. The record is
stuffed to the gills with riffs that range from quiet and contemplative
to vicious and raw; vocals that shift from crooning and melodic to
gut-wrenchingly violent and engrossing. Almost every moment of each song
and musical element—from the varied, wailing vocals to the pristine
instrumentation and all-encompassing atmosphere—is a near flawless
success. Iris might cover some dark subject matter, but it does so with striking grace.
Ja. Inte mycket mer att säga va?