Sprang lite på löpbandet, och på slutet hade jag lyssnat klart på skivan som snurrade (GRAND MAGUS och deras ”Triumph And Power”, om du undrar. En av de bästa plattorna man kan ha som träningskompis tycker jag!), och fumlade fram MASTODON eftersom jag blev sugen på det. Jag gillar ju inte Spotify, men har ändå hamnat där lik förbannat (allt om det på den här länken om HALLATAR..!) och då speciellt om jag tränar. Trådlösa lurar, och trots att det är ett smärre helvete att byta eller leta fram en låt medan man guppar runt på ett löparband så lyckades jag fumla in bandets namn i sökningen. Att välja vidare och ta en skiva var inte att tänka på med tanke på träffsäkerheten i mina fingrar och hur svetten sprutade (prova själv att springa en timme och efter kanske 45 minuter försöka leta fram en specifik låt medan du springer så ska vi se om du är så kaxig..).
Där hade ju Spotify en ganska bra funktion dock. De mest spelade och populäraste låtarna låg överst, och eftersom min favorit Blood And Thunder var allra överst var det ju liksom inte mycket att tveka på. Bara att köra igång, och njuta av knappa fyra minuter närapå fulländad hårdrock. Sen hände det som jag tänkte vi skulle svamla lite om här – jag gick rakt in i den näst mest populära låten, och fick då ”Show Yourself”, lika fantastisk musik det. MEN… lyssna på dem, direkt efter varandra du med. Så läser du vidare sen.
Märker du vilken rent av jävulsk skillnad det är på hur ljudbild och produktion låter? Där tidiga MASTODON hade rejält med smuts och driv i spel och ljudbild så låter det sentida bandet otroligt polerat och välartat. Samma band. Samma indivder till och med, men det är tydligt att man utvecklats. Evolved. Eller kanske inte, beroende på vad man som rocker gillar. Devolved skulle man kunna säga, fast egentligen heter det väl antagligen Regressed, men det här ordvalet ger mig en helt udda anledningen att länka till den här skivan med HIGH ON FIRE, eftersom den har en fruktansvärd ljudbild, en låt som heter Devilution och ett sjuhelvetes sväng. Och det är intressant, eller hur?
Krävs det lite smuts för att det ska svänga och vara ”äkta”, eller behövs inte det?
Jag tycker oftast inte det. Personligen gillar jag en bra produktion, och som du vet höll jag just ”Emperor Of Sand”, MASTODONs senaste platta där låten Show Yourself är hämtad från, som den allra bästa från 2017. Kort sagt – jag gillar den. Den är bra. men det är ju definitivt också ”Leviathan” där vi hämtar Blood And Thunder från också, och det är faktiskt hugget som stucket vilken som är bandets starkaste skiva. Fast de är så olika.
Jag ser det som en naturlig utveckling för bandet. En evolution, där de fått tillgång till mer pengar för produktion, mer tid för att skapa en ljudbild och ett landskap som matchar det budskap man vill framföra. Men jag kan förstå om det finns flera av er som faktiskt inte gillar förändringen. Som ser det som ett steg bakåt, mot det alltför kommersiella och.. enkla. Enkla att ta till sig. Det blir ju än tydligare om man backar ännu mer, till ”Remission”, men jag vill påstå att det var med just ”Leviathan” man slog igenom på bred front och hittade till sin melodiska sida, och att det därför är ett bättre jämförelsematerial.
Därför är jag lite nyfiken. Vad tycker du. Har MASTODON utvecklat sig från tidigare smutsigare ljudbild och låtskrivande i samband med att de producerat mer lättillgängligt material som fler kan gilla, eller har de gått bakåt?
Gillar du båda, eller bara en av stilarna?
Har du ens reflekterat över skillnaden, eller är det samma band?
Berätta!