Idag är det prick en vecka sedan de här två tungviktsplattorna släpptes, och vad kan du passa bättre än att försöka sätta ner fötterna i en form av dubberecension? Precis. Inte mycket. Ofta kan jag tycka att en vecka är i kortaset laget för att en skiva verkligen ska få visa sitt sanna jag, men dels har dessa två turats om att spelas nästan konstant under veckan (så timmarna de rullat borde räcka rätt långt), och dels blir det lite av charmen. Att det är en ögonblicksbild, liksom.
AT THE GATES befinner sig i och med ”To Drink From the Night Itself” på ny mark. Förra given – alldeles utmärkta ”At War With Reality” – stod ju trots allt i skuggan av det faktumet att det var bandets återkomstplatta efter uppehållet… och att senaste skivan innan uppehållet var legendariska ”Slaughter Of The Soul”, en skiva som i efterhand växt ut til en av genrens mest betydelsefulla verk. Förmågan att följa upp det, och att ändå inte falla i fällan att försöka göra en ”version 2” präglade såväl kommunikationen som känslan och fokuset – men nu är AT THE GATES fria på ett annat sätt. Förväntningar och farhågar kan kastas över bord på ett helt annat sätt, och kvar står vi med ett band som har lust att skapa sin egen väg i en mycket större utsträckning.
Såklart betyder inte det att det här gänget ändrar inriktning totalt. Fortfarande gäller deras devis att om man inte kan knyta ihop låten på 4 minuter eller kortare så är det knappt värt att göra. Om man inte kan uttrycka lyrik som är komplicerad och djup inom ramen för tvåtakt och dödsmetall så är det något fel. Om bandet inte klarar av att leverera låtarna live och ge publiken en jäkla åktur så har man krånglat in sig i onödan. Med andra ord – när introt Der Widerstand klingar ut och första riktiga låten To Drink From The Night Itself tar vid så kommer du knappast att chockas av ett nytt sound, snarare le igenkännande och börja headbanga. Totalt 12 låtar får man om man räknar in introt, och det är en jämn pjäs som göteborgarna ställer på bordet. Höjdpunkterna tycker jag man att man når när man antingen gå på tempo eller skalar ner det ganska rejält till förmån för tyngd och episka utsvävningar. I titlar betyder det inledningen med titelspåret som följs av singelspåret A Stare Bound In Stone samt avslutningen med In Death They Shall Burn och The Mirror Black, men även Daggers Of Black Haze bör omnämnas.
AT THE GATES anno 2018 består som vanligt av Tompa Lindberg (sång), Adrian Erlandsson (trummor), Jonas Björler (gitarr) och Martin Larsson (bas) som ryggrad. Nytt för det här släppet är att Jonas Stålhammar (gitarr) har tagit steget från att mangla rymd-döds med Tompa i THE LURKING FEAR till att fokusera på just AT THE GATES. Han gör det med den äran, och jag tycker överlag att det här är ett framåtlutat gäng trots alla år i olika band och konstellationer. ”The Drink From The Night Itself” kommer såklart att vara med i diskussionerna när alla årets höjdpunkter ska koras. Precis som väntat. Och dessutom är det kanske den coolaste albumtiteln på år och dar…
AT THE GATES ”To Drink From The Night Itself” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
Finska AMORPHIS gör sin grej. Man tar avstamp i sitt älskade Finland (du vet, man kör lyriktema med Kalevala-historierna och drar alla reglagen till max när det gäller vemod och snygga gitarrslingor som det nästan skulle kunna dansas tango till) och fortsätter på sin utstakade väg. Trender? Strunt samma. Det betyder förstås att antingen så gillar du bandet, eller så passar det inte riktigt din smak och knappast något lär ändra på saken. Den här betraktelsen tar avstamp i att undertecknad gillar bandet, och har följt dem troget och på allvar sen ”Eclipse” 2006. Historien innan är värd respekt den med (bland annat har skivorna ”Tales From A Thousand Lakes” och ”Elegy” lite av kultstatus bland bandets ursprungsfans), men för egen del är det framförallt med frontmannen Tomi Joutsens inträde som jag verkligen fastnat för AMORPHIS. (Se för övrigt utmärkta HALLATAR för ytterligare exempel på när den mannens röstregister tillåts briljera!)
”Queen Of Time” fortsätter egentligen rakt fram i samma spår som bandet stakade ut på förra given ”Under The Red Cloud”. Det är episkt, storslaget och framförallt otroligt medryckande i all sitt vemod. Man går ut starkt med The Bee, tillika första singelspåret från skivan och sen gasar man. Låtar som Wrong Direction, oerhört dramatiska och löjligt allsångsinbjudande Heart Of The Giant gör det svårt att värja sig, medan We Accursed, finstämda Amongst Stars och magnifika avslutningen Pyres On The Coast tvingar lyssnaren på knä. Rakt genomgående starkt låtmaterial kompletteras av en fyllig och maxad produktion. Bandet är en sextett med dubbla gitarrer (Esa Holopainen och Tomi Koivusaari), trummor (Jan rechberger), bas (Olli-Pekka Laine) samt keyboard (Santeri Kallio) på instrumentlistan, och man låter verkligen det komma fram här. Det är fylligt. Bråddjupt. Och ovanpå det hela ligger just Joutsens prestation, där han ömsom smeker fram viskningar och riktigt snygg ren sång, ömsom gräver djupt i growlandets ädla konst. Jag kan på rak arm inte tänka mig många som klarar av det omfånget så bra, och som exempel så äter han en sån som IN FLAMES Anders Fridén till frukost inom såväl skrik som snygg-sång. Det gäller för övrigt live också, och har du chansen att se AMORPHIS på scen ska du ta tillfället i akt, speciellt som de har så bra material att plocka från.
För er som redan är fans, så att säga, så skulle jag vilja placera ”Queen Of Time” i alla fall på par med just ”Under The Red Cloud”. Den är framförallt jämnare, men det betyder också att den kanske inte riktigt når upp till exempelvis bandets absoluta höjdpunkt ”Skyforger”. Betygsfyran är helt given, och jag har känslan av att den här skivan kommer att rulla en hel del under året framgent. Gillar du AMORPHIS och deras melodiösa, lättlyssnade och säregna vemod ska du inte tveka en enda sekund – då är det bara att slå till.
AMORPHIS ”Queen Of Time” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!