Öde ön – här kommer jag!

…tycker du att du känner igen den här bilden?

Det gör du antagligen. Den kommer från Jespers krönika om det där med öde ö-skivor, den där han funderar lite på den högst hypotetiska diskussionen om vilka skivor som man skulle ta med sig om man nu blev strandad på en öde ö.

Ända sen jag läste den så har jag funderat lite på om jag inte skullle skriva en egen version av det där, för den gode Jesper kastar in en liten detalj som gör det hela lite knepigare än att bara svara rakt: han säger att det är fyra (4) skivor som man får välja. Inte de fem som jag haft i eventuella diskussioner, och det är en tvist på saken som gör det hela extra intressant. Hade det varit fem så hade det varit enkelt, då hade jag valt de fem som listas i presentationen om Chief Rebel Angel, de fem skivor som jag anser vara bäst genom musikhistorien. För enkelhetens skull och för att du ska ha lite att gå på när du läser vidare kan vi rapa upp dem i kronologisk ordning igen…

• BLACK SABBATH ”Sabbath Bloody Sabbath”
• DIO ”The Last In Line”
• QUEENSRYCHE ”Operation: Mindcrime”
• PARADISE LOST ”Draconian Times”
• OPETH ”Ghost Reveries”

Skulle jag peta en av dem så känns det lite som mobbing, men jag gissar att britterna PARADISE LOST till slut och efter mycket vånda skulle få stanna hemma.

Men. Nu var det ju fyra skivor som skulle packas med, och eftersom jag har funderat lite på det här så bestämde jag ganska tidigt att det skulle vara fyra andra skivor än de ovanstående, helt enkelt för att..ja.. det ska vara lite kul att skriva. Och kanske läsa. Så, vi bortser från det där med att man behöver elektricitet, spelare, högtalare och annat tjafs och tänker oss att det liksom funkar att spela skivorna på den där öde ön, och kastar oss rakt på packningen!

Som du kan se så har jag plockat fram lite prylar så att det hela ska bli bra. Vi kan börja med det som är runt omkring skivorna, tänker jag, och då är en sak viktig att fastställa: det här är alltså en tropisk ö. Ingen jävla öde ö utanför Norges norra kust. Det är en ö där solen är varm och man klär sig därefter. I vit T-shirt, förslagsvis, och eftersom jag insett att jag äger en (!) vit T-shirt med hårdrocksmotiv så blir det ganska enkelt. Jag packar min MANTAR-tischa med skitsnyggt tryck, och tänker att den får dubbla som handduk. Sen adderar jag en kniv, en hammare, en låda spik, ett rör som egentligen är ett sånt där inomhusbloss som man har vid fest men som ska föreställa en nödraket samt silvertejp (man kan aldrig bli helt fel ute med silvertejp! i packningen!) och solkräm. Och en ryggsäck så jag slipper bära allt. Dessutom stoppar jag en flaska Unbeatable Rock IPA och en flaska Liquid Cruelty Imperial IPA i ryggan. Finns ingen anledningen att ha det trist i onödan – och dessutom tänker jag att jag inte behöver någon öppnare, det måste jag kunna fixa med kniven eller hammaren. Annars har jag nog större problem än så…

Så. Skivorna då. Det är, från vänster nerifrån och enligt klockans princip:

• SLAYER ”Decade Of Agression – LIVE”
• OPETH ”Blackwater Park – Legacy Edition”
• RAINBOW ”Rising”
• SOUNDGARDEN ”Badmotorfinger/Somms”

Varför då? Ja, det är det som är själva grejen. Jag har ändå lagt en hel del tankemöda på det här, så vi går väl rakt på redovisningen!

SLAYER ”Decade Of Agression – LIVE”

Detta är alltså världens bästa liveskiva. En detalj som Jesper ”okejade” var att liveskivor och samlingsskivor var giltiga val, och då hamnar vi väldigt speciellt till. Jag tror kanske att den här skivan hade varit med bland Topp 5 genom alla tider om det hade varit okej att välja liveskivor även där, men framförallt: jag kan inte tänka mig många mer lämpliga skivor att sällskapa med på en öde ö. Man får publikljud så att man inte känner sig ensam, briljant mellansnack, fantastiska låtar på en dubbelgiv och jag vet ju redan att den här skivan kan man inte tröttna på. Det hade redan skett i så fall, med tanke på hur löjligt många varv jag har med plattan i skrivande stund. Den första skivan är alltså ett enkelt val, och detta var den första skivan jag plockade ur hyllan när jag började förbereda inlägget. Tittar man dessutom noga kan man se att jag har trimmat bookleten och omslaget manuellt för att få plats med den i ett superslimmat dubbelfodral!

OPETH ”Blackwater Park – Legacy Edition”

Om SLAYER var den första skivan som plockades ut så var detta den sista. Jag hade tre skivor, men kände att jag inte skulle kunna överleva om jag inte hade growl med i påsen. Black eller döds, och det som för min del är mest hållbart av allt är progressiv döds. Band som IN MOURNING, BARREN EARTH, BE’LAKOR och KONKEROR har en alldeles given plats i mitt hjärta (se där, ett knippe tips för dig som gillar OPETH men inte hört talas om dessa band tidigare…), och eftersom jag var på plats den där dagen när OPETH hade 20-årsjubileum genom att bland annat spela hela ”Blackwater Park” och samtidigt ge ut den här specielautgåvan så passar det väldigt bra för mina behov. Skivan innehåller magiska spår som The Drapery Falls, The Leper Affinity och titelspåret, och den står verkligen inte långt efter ”Ghost Reveries” i min bok (de flesta anser väl att den kommer före till och med). Man får också en bonus med The Leper Affinity live, med mellansnack där Åkerfeldt påstår sig vara ”the Eros Ramazotti of Sweden…I am also a genius when it comes to music”. Till sist och inte minst – jag fick ju chansen att träffa bandet i samband med den här spelningen, och det är ju förstås härliga minnen att ta med sig till den där sandiga ön… Såg ut så här!

Det är alltså Mikael Åkerfeldt (frontman, sångare, gitarrist och komiker extraordinaire), Martin Mendez & Fredrik Åkesson (bas respektive gitarr)  på samma bild som Rebellängeln (Det är alltså jag som har det icke-hårdrockiga utseendet, med lite potatisnäsa och tveksam hårväxt på huvudet. Bara för säkerhets skull. Så vi inte förväxlar några.), samt Per Wiberg (som spelade keyboard men inte längre lirar med bandet).

Vill du ha mer bilder från giget så kan du alltid klicka in på den här länken, där jag lade upp lite läckerheter. Hur som helst, jag tycker som sagt att ”Blackwater Park” är en väldigt god representant för growl, döds och hållbarhet. Och härliga minnen!

RAINBOW ”Rising”

Jag kan, helt ärligt, inte tänka mig ett liv utan Ronnie James Dios röst. Det går liksom inte. Han måste med, det svåra här är då… vilken skiva plockar man fram? Det saknas ju liksom inte goda representanter… BLACK SABBATH-plattorna ”Heaven And Hell” och ”Mob Rules”, eller kanske kombinera sig fram till liveskivan ”Live Evil”? Klassikern ”Holy Diver” från solokarriäre, eller någon av de många liveupptagningarna som kommit i ljuset under senare år? Efter en del funderande så beslöt jag att dels hoppa över ännu en liveskiva, det får räcka med SLAYER, och att jag ville ha en skiva som var äldre. Med ljudbild som är renare och lite ”murrigare”, och eftersom det då ganska snabbt avsmalnade till RAINBOW så blev valet enkelt. ”Rising” är helt fenomenal, och kanske den allra bästa skivan att slänga fram om man ska prata om ”no fillers, just killers”. Det finns inte en död stund på den här skivan, och odödligheten känns nästan aldrig starkare än när man njutit sig igenom hela skivan från inledande Tarot Woman (kanske 70-talets bästa låt alla kategorier) till avslutande A Light In The Black. Eufori, en känsla av att livet är som det ska. Och det kan ju verkligen behövas när man nu ska vara strandsatt på en varm solig ö… med god öl till.. och har byggt klart sitt skjul…och fiskarna hoppas upp ur havet för att grillas automagiskt… hehe..

SOUNDGARDEN ”Badmotorfinger/Somms”

Sist ut i sammanställningen var nog också sista plattan jag plockade ur hyllan, men det är mest slumpen att de hamnade sådär på bilden, skivorna. Hur som helst, anledningen till att den här skivan hamnar i väskan är till stor del nostalgisk. Den har spelats så många gånger i en sådan period när jag var på väg att hitta ut ur tonåren och in i vuxenlivet, och även om det är mer sällan jag spelar den nuförtiden så blir det varenda gång så att jag tänker ”jäklar vad bra den är, den måste jag spela oftare”. Skivan innehåller SOUNDGARDEN i sitt esse, precis innan de slog så stort att de tappade lite av ”fuck-off”-attityden och att musiken flödade fritt ur hjärtat. Skivan är klockren från början till slut, och innehåller lika delar rockstänkare (Rusty Cage!) till blytyngd (Outshined… Slaves And Bulldozers.. Room A thousand Years Wide) och de där SOUNDGARDEN-unika sättet att leverera låtar (lyssna på Holy Water eller Jesus Christ Pose så förstår du vad jag menar). Och dessutom har den här skivan, skiva nummer 52 i min samling enligt en gammal nästan avskavd klisterlapp som jag satte på en gång i tiden, en extradisc. Man får med EP’n ”Somms”, som visserligen inte är lika bra men ändå ger extra fläsk till pannkakan om man skulle råka vara strandad. Totalt sett – ett bra val, tycker jag.

Så. Bara gamla skivor kan man säga, den nyaste är alltså utgiven i original 2001. Det beror kanske delvis på att de där som verkligen fått nötas år ut och år in numera har bevisat att de håller för ett livslångt skavande på varandra, men jag har hållit i nyare skivor också. MACHINE HEAD ”The Blackening”, MASTODON ”Leviathan”, GRAVEYARD ”Hisingen Blues”, exempelvis.

Grejen är att det förstås egentligen inte går att välja. Det är ju det hela övningen går ut på, att man inser att det liksom inte skulle funka. Och hur fort blir man räddad så att man kan lyssna på ny musik, nya släpp (det är förresten fog för en annan diskussion, ponera att du nu kom därifrån och blir räddad på ett skepp…där det visar sig att kaptenens hytt innehåller alla världens skivor; vilken är den första du lyssnar på efter din isolering)? Som det står ovan är jag ändå nöjd, trots att det är en hypotetisk övning.

Vi hörs. Jag går och packar ner de där plattorna i ryggan ändå. Bara för säkerhets skull…