Rebellängeln Tipsar: Q5 ”Steel The Light”

Så, Veckans Tips/Rebellängeln Tipsar för hösten 2014 är igång, och jag liksom dröjer mig kvar i forna tider även den här veckan. Det kommer att bli nyare alster under hösten, jag lovar, men som nämnts så avser jag avhandla en del av de där skivorna som jag pushat för och utlovat att de minsann borde bli Veckans Tips…utan att jag liksom kommit runt till det. Dags för en del av de dåliga samvetena att betas av, och vi kör först av allt jänkarna Q5 och deras ”Steel The Light”.

Den här skivan har jag skrivit lite om i samband med att jag hade ett 80-talsvarv i vintras, samt innan dess när jag noterade att det finns en intressant historia runt omslaget (som i korthet går ut på att det först gavs ut ett av hårdrockshistoriens fulaste omslag till denna skiva, på skivbolaget Albatross Records, och att när Music For Nations tog kontraktet för Europa så vägrade man använda det och körde det du ser här istället).

Bandet ser, för övrigt, lika otroligt illa ut som omslaget en gång gjorde när man kollar på promobilderna i skivan.
Det är 80-talet i sin allra fulaste utsyrsel, och det kunde vara lätt att avfärda herrarna Evan Sheely, Floyd Rose, Jonathan K, Rick Price och Gary Thompson om det inte varit för en enkel men ack så viktig detalj.

Skivan är helt enkelt briljant.
Låtmaterialet är så löjligt bra att man liksom sväljer alla bilder med hull och hår, och istället mest bara häpnar över att denna skiva inte har fått större plats genom historien.
I original verkar det som om det är 9 spår, från inledande Missing In Action till avslutande Teenage Runaway. Däremellan ryms brottarstarka låtar som Rock On, Lonely Lady, Pull The Trigger och Ain’t No Way To Treat A Lady, och på det hela taget så tycker jag att bandet har gjort rätt.

Inte packat skivan full med låtar för att fylla ut, istället – i enlighet med den tidens anda, skivan spelades in 1984 i Cherokee Studios i Hollywood – har man bara killers. 
Det varierar dessutom oväntat mycket, från lite AC/DC-rockiga Pull The Trigger och svängiga Rock On till lite tyngre Come And Gone och titelspåret Steel The Light, och glättigare men smittsamt vassa Lonely Lady.

Imponerande, i sanning imponerande.

Koppla upp dig på Spotify, höj volymen, ta fram hårsprejen (om du nu inte har lika lite hår på huvet som jag, då blir det nog bara kladdigt) och avnjut vad som borde ha blivit en 80-talsklassiker.

Q5 ”Steel The Light” är ett riktigt bra Tips, och jag är lite nöjd över mig själv för att ha kommit med det. Hoppas det smakar för er med…