Recension: ANCIIENTS ”Voice Of The Void”

Detta är antagligen en av de knepigaste recensionerna jag gett mig på att försöka skriva, i alla fall på en lång tid. Jag har lyssnat på kanadensiska ANCIIENTS andra skiva ”Voice Of The Void” nästan oavbrutet i snart två månader och hela tiden försökt komma tillrätta med den. Inte för att den är dålig eller svag, utan för att den faktiskt inte är lika lättgenomtränglig och enkel att ha att göra med som badets lysande debut ”Heart Of Oak”, den bästa debut som släppts de senaste 10 åren (!). Där föregångaren var solig och lättsmält så är detta mer av ett törnesnår, svårgenomträngligt och tätt, och egentligen skulle jag nog velat ha än mer tid på mig innan jag yttrade mig om skivan. Det går dock inte, av flera anledningar. Dels är den efterfrågad (via kommentarer på andra recensioner), dels drar det ju ihop sig för Årsbästalistor vilket gör att tiden rinner ut – och om nu inte det vore nog så har vi ju alltid det där faktumet att en recension faktiskt bör komma i något så när samma tid som skivan är ny och aktuell för att vara något så när relevant.

Så hur landar då ”Voice Of The Void”?

Bra, skulle jag till slut säga. Mycket bra till och med. Har du inte redan tjuvkikat så ser du att slutbetyget är en 4:a, och den ska ses med mersmak. Det är kanske till och med sannolikt att det med tiden är en siffra som höjs ett snäpp, men just nu är faktiskt det bestående intrycket att ANCIIENTS valt att presentera ett alster vars syfte inte är att framkalla omedelbara förälskelser, utan att på sikt förföra och locka till fördärvet. Inledningen med Following The Voice, Buried In Sand och Worshipper innehåller förvisso ett helt handfull rent av fantastiska riff och krokar, men det är samtidigt över 27 minuter stundtals brutalt hård och tungt mangel. Det finns inte lika mycket luft och lätthet som på föregångaren, och undantaget låtarna Descending och Serpents så är detta överlag en hårdare platta än debuten. Visst finns svänget kvar, och det luktar MASTODON, BARONESS och KYLESA lite överallt, men ändå. Ibex Eye är är nästan 10 minuter, Incantations nära 8 och skivan som helhet klockar in på över en timme, 1:06. Det är rätt långt för att vara så pass hårt och ogenomträngligt stundtals, samtidigt som stunder av fullständig briljans lyser igenom då och då och gör att man vill lyssna vidare, ett varv till, en låt till.

Kompisarna Kenneth Paul Cook (gitarr, sång) och Chris Dyck (och gitarr, sång) driver ANCIIENTS framåt hela tiden genom att växeldra. Black metal-känslan varvas med ren rock, och Aaron Gustafsson (bas) och Michael Hannay (trummor) är rätt fundament och garanter för att det ska ske utan att man gör avkall på att det ska svänga.

Spontant är ”Voice Of The Void” ett lite oväntat andra album. Det är inte lika starkt som debuten, men det må vara hänt – däremot är det helt klart ett steg bort från mittfåran och de enkla segrarna, den raka vägen till kommersiell framgång. Det är ett ilsket album, en riktig koloss – det hade jag inte väntat mig. På sikt tror jag att det kan vara bra, för oss fans av ANCIIENTS innebär det en skiva med enormt lång livslängd och en diversifiering mot ”Heart Of Oak”. Det ska bli mycket spännande att se vilken av skivorn jag håller högst om ytterligare ett decennium…

ANCIIENTS ”Voice Of The Void” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!