Ibland händer det att man springer på en skiva som man gillar, samtidigt som man liksom inte tycker att den faktiskt… tja.. är så himla bra.
Konstigt?
Jo, men så här då: AMULET har med sin första platta ”The First” skapat ett stycke frustande, ångande, rusande hyllning till klassisk brittisk heavy metal och rock’n’roll. Det innebär att man dessutom håller sig inom tajta ramar för hur soundet ska vara, och det är inte sällan som det faktiskt blir en aning ostigt och rätt b – men det är helt omöjligt att inte charmas av det.
Det är musik som vid första anlyssningen kan låta närmast skrattretande svag ibland (även om det finns undantag och rätt starka låtar på plattan så finns det också svagare ögonblick), men som ändå har något som gör att man gärna återvänder… och som med tiden vinner ditt hjärta. Lätt. Som till och med kan få dig att välja just AMULET när du ska hylla England i samband med en Hårdrockskväll, helt enkelt för att bandets hela sound klingar England mer än nästan något annat du hört!
Musiken låter – förutom beskrivningen ovan – väldigt mycket som du kan tänka dig är du ser omslaget. Lägg sen till låttitlar som Evil Cathedral, Bloody Night, Mark Of Evil, Black Candle, Nightmare, Talisman eller Glint Of The Knife så förstår du nog ganska på pricken vad vi snackar om. Mitt favoritspår som jag då valde i samband med Hårdrockskväll 2016 är nog The Gauntlet, den är nog så komplex som AMULET någonsin blir. I alla fall på denna den första skivan. Totalt presenterar bandet 14 låtar, där de flesta ligger och tuffar runt 3-minutersstrecket och är byggda med den där lite punkiga influensen som känns så typisk med brittisk heavy metal, ackompanjerade av rätt okomplicerade och rakt-på-sak-texter.
Bandet är en femmannaorkester bestående av ”Nip” Blackoford och Heather Steven på gitarr, Bill Dozer på bas, Dave Sherwood på trummor och Jamie Elton på sång.
De två gitarristerna spelar klassisk ”komp” (Steven) och ”lead” (Blackford), men det är för mig sången som gör att jag inte kan motstå, och som kanske symboliserar vad jag skrev initialt på bäst sätt. Jamie Elton sjunger fan inte bra, och ändå gör han liksom det.
Det skevar, det ylas, det kommer så rakt från hjärtat att det inte riktigt går att värja sig trots att det inte är som mjuk sammet i öronen.
Faktum är att det låter lite som ett lokalt band som lika gärna hade kunnat lira på ditt lokalhak en fredagskväll, nästan. Fast med lite mer än sedvanlig koll på vad de vill med sin musik, och vilka de vill låta som.
Och att de kan spela och genomföra sin vilja.
När jag först fick ”The First” (hehehe… vilken ordvits!) levererad på promo från Century Media så var jag skeptisk. Minst sagt. Tror jag gav den en 4:a eller 5:a i recensionen på Werock (av 10, så du fattar att det inte var några rosor som delades ut…), men det har verkligen ändrat sig.
Den här skivan åker fram betydligt oftare än vad den borde.
Den spelas en hel del.
Och varenda gång diggar jag den. Skakar skalle. Viftar med näven i luften.
Den har charmat mig.
Alltså. AMULET är bra, fast de inte är bra, liksom. Lyssna på ”The First” så förstår du kanske vad jag menar…