Årsbästalistan 2015 – Rebellängelns Topp 50

GOTT NYTT ÅR!

Som seden bör firar eder Rebellängel med att publicera Årsbästalistan för det gångna året, där de 50 bästa, sexigaste och tuffaste plattorna presenteras. Vill du värma upp lite inför denna läsning så rekommenderas förra årets lista, annars är det bara att kasta sig rakt in i spektaklet nedan. Som sammanfattning tycker jag att musikåret 2015 har varit fint, och där årets fyra främst placerade skivor sticker ut ganska tydligt framför de övriga. Utom tävlan är helt medvetet två skivor detta år, BARONESS ”Purple” (som jag inte fått hem och hunnit lyssna in på) och THE GREAT DISCHORD ”Duende” (som jag inte vet vad jag ska göra av ännu, och inte vill hantera orättvist…läs mer i den stora sammanfattingen av 2015), men som vanligt kommer jag antagligen att upptäcka massor av släpp jag missat och i efterhand vill ha in på listan.

Sist men inte minst innan vi sparkar igång: självklart räknar vi ner bakifrån, från 50 till 1, med utökad mängd text ju längre vi kommer. Som sig bör. Och varför är det 50 skivor, det är ju rätt mycket? Det är för att du ska ha chansen att upptäcka något du missat, och för att du – om du vill – ska kunna kolla in en skiva i veckan till nästa års lista. Och bara lyssna på bra musik hela tiden. För det finns inga dåliga eller svaga skivor på den här listan. 50 stycken bra skivor. I fullständigt blandade hårdrockskategorier. Som vanligt ligger länkar med recensioner eller tips eller andra texter gömda bland respektive skivas text, så om du vill läsa mer finns det goda möjligheter till det.

Så här spelade 2015 ut!

Ovanstående skivor är inte helt i ordning, så att säga. De kommer lite huller om buller nästan, och ska jag placera dem i nedräkning som säger jag alltså följande:

50) NILE och deras ”What Should Not Be Unearthed” är en riktig revansch efter de senaste ganskla svaga skivorna tycker jag. De bra låtarna här är fucking magiska. Läs mer i recensionen!

49) PALACE OF THE KING ”White Bird/Burn The Sky” hade jag nog initialt inte trott skulle knipa aen plats på listan, men… det går inte att förneka kvalitét. Bra tung hårdrock/rock, helt enkelt.

48) CUT UP ”Forensic Nightmares”. Årets kladdigaste omslag, sa min recension. Bra skiva, oavsett. Och detta band medverkade som gäster i samband med Heavy MetAles 48-timmars galenskap också. Bara en sån sak gör det ju extra kul att kunna placera dem på listan!

47) Jorn Lande & Trond Holter presents DRACULA ”Swing Of Death”. Den här plattan kom verkligen tidigt på året, men har hållit sitt grepp, Fin melodisk och lite teatralisk heavy metal.

46) BARREN EARTH ”On Lenely Towers”. Det här är en sån där skiva som jag i efterhand undrar lite om varför den inte är högre placerad (även om det bara är jag som delat ut placeringarna…). Toppenplatta med progressiv döds.

45) BLACK BREATH ”Slaves Beyond Death”. Känslan är att den här plattan kommer kliva framårt ju mer tiden går.

44) VATTNET VISKAR ”Settler”. Skivan med det fantastiska omslaget och det häftiga bandnamnet är verkligen bra.  Den här trodde jag verkligen skulle stå sig bättre under året när jag skrev recensionen, men jag vill påstå att konkurrensen blev den övermäktig.

43) VIDUNDER har med uppföljaren ”Oracles & Prophets” verkligen tagit kliv framåt. Debuten är bra, detta är stundtals briljant!

42) TORCHE ”Restarter” recenserades enbart på engelska. Det ångrar jag hårt nu, för det är en väldigt svängig, hård, ösig och skön platta..

41) Bäst bland dessa tio är alltså svenska NOCTURNALIA och deras ”Above Beyond Within”. Den innehåller bland annat ett av årets starkaste spår Lady Of The Woods, och det räcker förstås långt!

Så, låt oss förflytta oss till placeringarna 31-40, där det verkligen blandas väntade och kända namn med mera okända och oväntade alster. Precis som vanligt gäller att du får läsa mer på eventuella länkar, och att just DIN favoritgenre kanske inte är överrepresenterad – det är ju en av utmaningarna med att gilla typ allt med gitarr i… det blir lätt väldigt brett…

40) EUROPE ”War Of Kings”. Alla vet vilka EUROPE är, inte bara i Sverige utan även utomlands. Det är rätt, detta är ändå ett band med legendarer inom den melodiska hårdrocken, och jag tycker att man kom tillbaka under 2015 med ett starkt album i form av ”War Of Kings”. Bra!

39) NECROWRETCH ”With Serpents Scourge”. Franska slynglarna i NECROWRETCH spelar typ fulsnygg musik. Det år fort utav helvete, det är smutsigt som fan och samtliga låtar går ut på att dyrka onda makter. Och det är bra och vackert så in-i-helvete. Var Rebellängeln Tipsar med debuten, detta är fan bättre!

38) RAISE HELL ”Written In Blood”. Du vet hur dte är om du har en bekant som spelar i band, det kan vara knepigt att hålla sig objektiv. Det är tur att sånt spelar mindre roll och jag slipper det när Tyresölokala RAISE HELL levererar så starkt.

37) LAMB OF GOD ”VII: Sturm Und Drang”. Det har förstås skrivits spaltmeter på spaltmeter om LAMB OF GOD och deras frontman Randy Blythes resa avseende fängelsevistelsen i Tjeckien. Den här bloggen orkar inte kommentera mer än vad som sas i recensionen, och nöjer sig med att konstatera att bandets ”VII: Storm Und Drang” sparkar arsle!

36) BOREALIS ”Purgatory”. Kanske är Kanadickerna i BOREALIS lite av hemlisar fortfatarande, men det går nog över snart. Snorbra produktion på en snorbra leverans av snorbra låtar brukar ha den effekten. Nämnde jag att skivan var snorbra? Bästa power/modern metal-skivan på länge!

35) DEAD LORD ”Heads Held High”. Lika tight och moderna som föregångaren BOREALIS är, lika omoderna och byggda på känsla är svenska DEAD LORD. Typ. På ett bra sätt. Finurligt döpta ”Heads Held High” svänger skönt och har loggat försvarlioga timmar i samband med grillning av kadaver i sommar.

34) THE SHRINE och deras ”Rare Breed” hade jag prick noll koll på innan de lirade förband till KADAVAR. Bandets musik är snabb, hård och skitig hardcore/punk(rock, och giget var grymt. Bara att lyda poolare Per och köpa plattan, vilket jag gjorde av bandets sångare och gitarrist Josh Lanbau.Grym platta, kommer garanterat att dyka upp som ”Rebellängeln Tipsar” vad det lider.

33) SOILWORK ”The Ride Majestic”. Vad märkligt det är med vissa band. En 33:e-plats lär väl räknas som en flopp hos SOILWORK, vilket kanske säger mer om bandets normalt höga lägstanivå än om den här skivan i sig. Ett av årets läckraste omslag dock.

32) VOODOO HILL ”Waterfall”. Jojo, det finns en hel del av er som inte förstår storheten hos Glenn Hughes. Ni har har fel, och när denne gigant får chansen att briljera över material signerat Dario Mollo i VOODOO HILL så är segern helt given. I alla fall hos mig, Urstark pllatta!

31) Svenska Magnus Karlsson har en gudagåva när det gäller att komponera melodisk hårdrock, occh i egna projektet FREE FALL använder han den fullt ut.Andra given ”Kingdom Of Rock” fick bara en mycket kort recension, men detta är en av de starkaste melodiska hårdrocksskivorna som utgivits i år. Kolla in den genast om du gillar sångare som Jörn Lande, Joe Lynn Turner och Tony Martin!

När vi kliver in i spannet 21-30 så är det enbart riktigt bra skivor – det finns liksom inte plats för några som helst skavanker egentligen. Många av de här skivorna har sin placering inte bara för att de är bra, utan också för att jag verkligen spelat dem ofta under året.

30) Den här skivan skulle inte ha varit med. Eller, det skulle den, men jag höll på att missa den. Tittar du på omslagsbilden riktigt noga så ser du istället en helt annan skiva, NIGHT (den ligger mellan SLAYER och GRAVEYARD. Jag hade ritat in den plattan här, tills jag kollade riktigt noga. Det står… 2014 på den. Den kan alltså inte komma på fråga, hur bra den än är. Och samma dag så ser jag den här plattan liggande i bilen. Som jag alltså ville ha med, men hade glömt (!). Slutet gott, allting gott kanske, då det alltså slutar så att HOPE DRONE och deras ”Cloak Of Ash” tar plats 30. Otroligt dyster sak, läs mer om den i samband med att den varit Tips, tycker jag! (Och visst har de en ganska snygg logo i all sin enkelhet?)

29) AVATARIUM återvände med nytt material i form av ”The Girl With Raven Mask”. Bandets blandning av rock, doom och blues är väldigt egen, och resultatet är stundtals svindlande bra. Dessutom fick vi på Heavy MetAle chansen att intervjua Carl Westholm för att få veta mer, bara en sån sak är ju härlig.

28) Jag gissar att MURG och deras ”Varg & Björn” är lite av en doldis för många av den här sitens läsare, men så borde det inte vara. Duons black metal är lika vacker som den är hård, och med låtar som Vindarna Luktar Rök, Massvanding & Blodbad samt Grannen Är Din Fiende borde den finnas i mången samlares hem. Stark platta.

27) FIRESPAWN recenserades prick nyligen på den här siten, så de borde du ha färskt i minnet. Du borde väl också ha läst intervjun med Victor Brandt som publicerades i höstas, så att skivan ”Shadow Realms” är bra och något som återfinns på årsbästalistor är du knappast förvånad över…

26) ROYAL THUNDER har kanske den bästa öppningen av alla på sin ”Crooked Doors”-platta. Att kastas in i låtarna Time Machine, Forget You och Wake Up är som att sugas in i bandets universum och nästan bli ett med dem. Kolla även upp debuten ”CVI” som varit Tips här på siten. Det är bra musik för dig som gillar rock’n’roll med lite psykedeliska drag.

25) På plats 25 hittar du stenhård och brutalt tung doom. MAMMOTH STORM drar med ”Fornjot” fram som just en storm och krossar allt i sin väg. Ruggigt bra tycker jag, speciellt i spår som Vultures Prey, Fornjot eller Horns Of Jura. Perfekt höst- och mörkermusik dessutom, så håll utkik efter den här plattan som Tips när den årstiden närmar sig.

24) SORCERER gör comeback med ”In The Shadow Of The Inverted Cross”, och då snackar vi förstås doom med mer klassisk heavy metal i basen jämfört med MAMMOTH STORM. Det svänger, det sjungs jävla bra och det är lite av en snuttefilt för oss som saknar CANDLEMASS.

23) Att GRAVEYARD inte kommer högre på en årsbästalista av undertecknad än placering 24 säger en del. ”Innocence & Decadence” är verkligen inte svag, men mina förväntningar på bandet är ju löjligt höga, och den här fjärde given är mer bluesig och lite tillbakalutad jämfört med sina föregångare.

22) Man kan förstås undra om SLAYER får sin placering med ”Repentless” bara för att de är just SLAYER, men det är fel. De skulle snarare kunna få sin placering för att de lyckas vara SLAYER trots alla motgångar, men det är ändå inte hela sanningen. Hela sanningen innefattar snarare saker som ett starkt låtmaterial, ett hett och hungrigt band och en rakt igenom stark skiva.

21) Antagligen den vackraste black metal-plattan i år, AGES och deras ”The Malefic Miasma”. Sådär så det nästan svider i skinnet när man spelar den, samtidigt som man diggar med. Det här är en sån där skiva som tycks falla alla i smaken när jag petar den i deras väg. Kolla upp genast, så slipper du vänta till dess att den blir Rebellängelntips på riktigt vad det lider. För det lär den bli…

…du vet att det hettar till nu va? Plats 20 och ner till 11 är den sista där vardera skivan inte får vara med ”på bild” i samband med texten, och flera av de här är så bra att jag egentligen inte kan förklara varför jag inte har dem högre. Jag tycker att musikåret 2015 har varit just så, skiktet under de bästa 3-4 plattorna är väldigt jämnt och den inbördes fördelningen och placeringen dessa skivor emellan är väl kanske lika beroende av dagsform och humör som faktiska kvalitetsskillnader. Nåväl, såhär föll det ut:

20) ”Mass Funeral Evocation” heter årets bästa dödsplatta, levererad av trion LIK. Sen upptäckt för undertecknads del, men vad gör väl det när skivan innehåller galna texter, djupa texter, malande dödsmetall, IRON MAIDEN-gitarrslingor och ett sjuhelvetes sväng? Just det. Ingenting. Kolla in recensionen för mer information om den här skivan.

19) Björn ”Speed” Strids högsta listplacering detta år kommer inte med huvudsysslan SOILWORK – den kommer med sidoprojektet THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA tack vare deras ”Skyline Whispers”. Det här är glättig disco-rock när den är som bäst – lättlyssnad, svängig och skön. Recensionen finns här, om du hade glömt bort den här sköningen!

18) Norska ENSLAVED har liksom skämt bort oss de senaste släppen. Även årets ”In Times” är fantastiskt bra, och i sina vassaste stunder helt klart värd en högre placering. Jag har läst att bandet själva anser att titelspåret är den bästa låt de skrivit, men jag vill nog påstå att som vanlig icke-musiker så får den spö av Building With Fire, en av årets bästa låtar alla kategorier.

17) Plats nummer 17 besitts av brittiska PARADISE LOST, som fortsätter visa fin form så pass sent i karriären. ”The Plague Within” är helt enkelt ytterligare ett stycke stabil och högkvalitativ doom/döds/metal av samma snitt som vi vant oss vid och är så förtjusta i. Bra skiva, recenserad här – och bandet levererade live också, den recensionen finns här.

16) Sen ankomst i min samling, och därmed väldigt begränsat med tid att smälta plattan. Ändå går det inte att förneka eller hålla undan DEAFHEAVEN och deras ”New Bermuda”, helt enkelt eftersom den närmast lyser av kvalitet. Bandet har lyckats ta sin säregna shoegaze-black metal och dra den genom ett filter av rock’n’roll som mynnat ut i mer lättlyssnat sväng. Kolla in den pinfärska recensionen här!

15) Här smiskas det trumskinn, hörselgångar och samveten utan pardon. CATTLE DECAPITATION levereras grind med refränger att dö för, och ”The Anthropocene Exctinction” är något så udda som en lättlyssnad och svängig dödsgrindplatta. Hur det nu går till. Och med texter om hur vi i mänskligheten håller på att köra hela planeten åt helvete med hur vi agerar som krydda på det hårdvispade moset. Recension här. Läs. Lyssna.

14) ”Enki” är en jämnare platta än föregångaren ”The Epigenesis”, och det tjänar MELECHESH på. Man levererar sin mellanösternkryddade black metal med pondus, och jag undrar om man någonsin varit just jämnare sett över en hel platta? Vackert omslag som ser ut som skivan låter dessutom, och den här borde (också…) ha en högre placering…

13) Jag är svag för COLOSSUS, och det blir liksom inte mindre när man släpper en skiva som ”The Breathing World” i knäet på oss. Jag tycker att den är genomgående starkare än debuten, samtliga 7 spår är vindlande rock’n’roll-stänkare som utforskar bandets alldeles egna universum. COLOSSUS var förresten allihop när Heavy MetAle körde vår lilla festival i höstas (kul läsning som finns här), men det är verkligen inte på grund av sådant jäv skivan hamnar här. Det är för att den är så bra, helt enkelt.

12) Den här skivan borde egentligen inte funka. ATLAS LOSING GRIP levererar högstadie-punk med MAIDEN-slingor som fond för texter så utlämnande och träffsäkra att de snarare borde få epitetet poesi. Rent logiskt borde jag inte riktigt digga det här, men det gör jag. Hårt. Detta är en av de skivorna som loggat mest speltid under året, bara en sån sak säger ju en hel del. Oväntat (för min del..), men kul att få placera ”Currents” så högt!

11) Italienska BLACK OATH har med ”To Below And Beyond” levererat en varm snuttefilt för oss som saknar CANDLEMASS och WOODS OF YPRES, för det här låter som om man skulle korsat de akterna. kanske med en gnutta heavy metal av modell BLACK SABBATH med Tony Martin på sång i mixen, m en ändå. Grejen är att jag fick korn på skivan väldigt sent, i mitten av december, och jag är rätt säker på att den klivit högre upp med mer tid att sjunka in. Den är fanken bättre än förra given ”Ov Qlipoth And Darkness”, och den var skitbra…

Okej, Topp 10. Smaka på det. Topp 10. Detta är alltså de vackraste, bästa och tuffaste plattorna som kom 2015. Som sig bör presenteras varje skiva med en egen bild och hyggligt matig text och tillhörande länkar om så finnes.

10) AMORPHIS från Finland ligger verkligen inte på latsidan. Man levererar plattor på löpande band, och årets ”Under The Red Cloud” är nog den starkaste sedan fullträffen ”Skyforger”. Sirligt och vackert detaljrikt omslag som gömmer en skiva där styrkan ligger lika mycket i variationen som den jämna leveransen. Oavsett om det är rakare svängiga spår som Bad Blood eller österländskt klingande Death Of A King eller Enemy At The Gates så kommer bandet upp stort och utan svackor. Detta är skivan för dig som liksom tappat bort AMORPHIS ett tag.

9) Örebros lightpunkare MILLENCOLIN skiter i allt och bara drämmer näven i bordet. ”True Brew” är en sån där skiva som är helt omöjlig att ”bara lyssna på”. Man börjar liksom ofrånkomligen att spela luftrummor eller gnola med, helt enkelt för att det är så jäkla träffsäkert och bra. Det var länge sen (om någonsin?) som MILLENCOLIN gjorde en bättre platta, och den borde komma med någon form av varningstext. Kan orsaka beroende. Eller fortkörning om du spelar den i bilen. Men bra är den!

8) Helt klart har 2015 varit ett år då det varit ganska punkiga och hardcore-aktiga tongångar i Rebellängelns hus. Den här är faktiskt inte recenserad inser jag, vilket är lite märkligt då den spelats galet mycket. ”From The North” är inte RAISED FISTs första platta, men det är nog den första som jag faller sådär hårt för. Vilket sväng. Vilken ilska. Vilka låtar. Allt bra kommer från norr?

7) MARDUK släppte ”Frontschwein” rätt tidigt på året, så den har hunnit sänka sina klor riktigt djupt i mig. Och vilken skiva det är! MARDUK är ju MARDUK, man spelar fan inte musik för Melodifestivalen – men baske mig om man inte är… lättlyssnade, eller i alla fall lättillgängliga, på ”Frontschwein”. På ett bra sätt, för när Morgan, Devo, Widigs och Mortuus faktiskt låter låtstrukturerna komma fram så visar de så jäkla tydligt hur starka man är. Extrapoäng för hela förpackningen, och igen frågar jag mig…. har MARDUK någonsin släppt en starkare skiva? Jag tror baske mig inte det…!

6) Jadu. Hade du någon gång under de senaste 10-15 åren påstått att jag skulle placera IRON MAIDEN så här högt i samband med att de släpper ett dubbelalbum år 2015 så hade jag skrattat dig i ansiktet och genast ringt efter professionell läkarhjälp till dig. Detta trötta legendariska band har försvunnit ut i periferin helt enkelt – trodde jag. Jävlar vad det inte var sant. Jag är faktiskt närmast chockad av att IRON MAIDEN är 2015 släpper en skiva som ”The Book Of Souls”, där man är relevant, tight, utforskande och så. Jävla. Bra. Förstår som sagt inte alls var den här kom ifrån, men det är bara att sträcka vapen och konstatera att det finns rejält med torrt krut i bössan än. Och vilken låt The Red And The Black är!

5) ”Berlin” är tyska trion KADAVARs bästa skiva, och gosse – det svänger om den! Kanske är det ganska okomplicerat och föga banbrytande, men vem bryr sig om det när det är så jäkla bra? Låtar som Lord Of The Sky, Stolen Dreams, Filthy Illusion eller Last Living Dinosaur är lika bra på skiva som live, och det är rätt givet att den här plattan ska placeras högt när året 2015 summeras. Mina kära arbetskamrater har nog hört den här lika mycket som jag (nästan), men de har knappt någon aning om vad vi lyssnat på under året. Stackars dem som är ovetande och samtidigt initierade i musiken. Recension här!

4) GHOST ”Meliora”. På plats 4 av en årsbästalista med min signatur på. Ur led är tiden – men det går liksom inte att värja sig mot den här plattan. Det är helt klart den starkaste given bandet klämt ur sig till dags dato, och jag tycker att man lyckas kombinera sitt poppiga flirtande med mörkret på ett bra sätt här. Urstarkt låtmaterial förstås, och den här plattan har dansat runt i placering 2-4 sen den kom och recenserades med betyget 5 av undertecknad. Bonusfråga: Ser Du Spöken?

3) Jag får ibland känslan av att det är ”fel” att gilla den här skivan om man ska ha cred i black metal-världen och vara ”inne”. Det skiter jag högaktningsfullt i, för VREID har med ”Sólverv” levererat sin starkaste skiva hittills i karriären. Den är helt enkelt knäckande bra, och ingen ”kunnare” kan få mig att tycka annorlunda. Låtar som Haust, Aetti Har Sitt Fedl eller När Byane Brenn får dessutom en extra skjuts av att de framförs på ett språk som känns sådär skönt fornnordiskt. Man kan orden ungefär, men det får en nästan magisk klang över sig eftersom det inte är exakt som du pratar i vanliga fall. Härlig färgbomb på omslaget också!

2) Polska Mgła är kanske motsatsen till VREID – de ska man gilla, tycks det. ”Exercises In Futility” har av någon anledning inte recenserats här på Heavy Metale, enbart fått synas i samband med ett ”Rebellängeln Citerar”, och då med rubriken ”sjukt bra black metal” – vilket förklarar vad detta handlar om. Jag gillade förra given ”With Hearts Towards None” väldigt mycket, men detta är både ett och två snäpp upp – det finns helt enkelt en anledning till att man ”ska gilla” den. Den är outstanding i sin genre detta år, och jag har under laborerandet med listan haft den som ömsom segrare, ömsom andraplacerad. Otroligt jämn skiva med närmast perfekt produktion för black metal!

1) Så här ser den alltså ut, nummer 1 detta år. Det går nämligen inte att hålla en skiva som ”The Children Of The Night” av TRIBULATION undan dess rättmätiga ära och plats i ljuset. På ett alldeles eget sätt lyckas man bandet väva in prick alla genrer och influenser till att bli något alldeles eget och odefinierbart – i alla fall som annat än just TRIBULATION och ”The Children Of The Night”. Hur märkligt det än känns så är denna blivande klassiker en platta som behandlar arv från THE BEATLES med samma vördnad som man hanterar mörka krafter som EMPEROR lämnat efter sig. Skivan recenserades på den engelska Heavy Metale-siten (fråga mig inte varför, det finns ingen som helst planering eller logik bakom) så du får läsa lite engelska som avbräck när du kollar in den. Mest rekommenderar jag dock att du plockar fram plattan, följer med i texterna och kastar dig ut i TRIBULATIONs mörka värld. Imponerande!