Jag har hållit lite koll på SEPTEKH.
Detta är långt från första gången de medverkar på denna blogg, och exempelvis hittar du lite info om gig redan i 2009, samt en jublande glad ”Nu spelas” med singeln ”Burn It To The Ground” från EP ”Apollonian Eyes”. Anledningen är delvis för att brorsan har lite avlägsna kontakter med bandet, men lika mycket för att jag faktiskt svänget och öset i bandets ganska säregna korsning av thrash, döds och lantbruk. Typ. Minns inte om det var i senaste Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine som ”hillbilly-döds” användes som uttryck, men det känns inte opassande… fast på ett bra sätt, tycker jag. Det är inte stöpt i den klassiska Stockholmssdödsens eller Göteborgssoundets mallar, och jag gillar det. Att det går sina egna vägar.
”Plan For World Domination” går ut med ganska raka Into The Void Of My Mind, men redan i efterföljande Going Down In Style tycker jag att bandets identitet lyser igenom tydligt. Det liksom…rockar, samtidigt som det growlas, riffas och hamras på en och samma gång.
Sen kommer ett flertal låtar som var och en för sig är bra.
Saving Graces, fina Black Shores och kanske framförallt det avslutande och episka titelspåret är mina favoriter, men i ärlighetens namn så tycker jag inte att skivan som helhet hade tappat på att hålla ner antalet låtar och speltiden en aning.
Det blir helt enkelt nästan lite väl mycket SEPTEKH, faktiskt, och trots att jag gillar både skivan och bandet så får jag stundtals koncentrera mig på att digga med.
Med den här musiken vill jag inte koncentrera mig.
Jag vill få flyta med, och det kanske är den tydligaste skillnaden mellan exempelvis EP’n ”Apollonian Eyes” och fullängdaren ”Plan For World Domination”.
My attentionspan is simply better suited for the EP format…
Hur som helst – det jag gillar med bandet är att man riffar hårt (David Wikström gör sitt absolut bästa för att som ensam gitarrist försöka verka som två), och att sångaren Nils GRZNLS Mezeke blandar vanisnnesskrik, growl och ganska rättfram sång beroende på vad som passar (lyssna på Fuck Dollar, så förstår du vad jag menar…). Staffan Persson (trummor) och Patrik Ström (bas) utgör ryggraden, och det funkar utan att sticka ut.
Meningslöst vetande säger att hästen/skulpturen/galenskapen på bilden har fått namnet ”Playmate Of The Year – The Hippocalyptic Messenger” och är signerad Richard Damm, och på sätt och vis är det storligen passande.
Det avspeglar musiken rätt bra, det där smått galna omslaget.
Betyget hamnar för min del på en betygstrea, och det beror till stor del på att skivan som helhet känns en aning lång. De spår som är bra – de är riktigt bra. Allra bäst är väl Black Shores som jag är svag för.
Lyssna på skivan på Spotify, och dela gärna med dig av dina tankar om detta egensinnade riffkalas. Jag kan faktiskt inte komma på något annat band i samtiden som låter såhär. Eller ens utom samtiden.
Nu är albumdebuten avklarad, så resan för SEPTEKH kan börja på allvar.
Den blir kul att följa!
SEPTEKH ”Plan For World Domination” – 3