…det är inte alltid nyttigt att titta på utgivningsår på skivor, speciellt sådana som man minns rätt tydligt och inte tycker har sådär värst många år på nacken. Det visar sig nämligen påfallande ofta att skivan i fråga gavs ut betydligt tidigare än vad man trott – ytterligare ett bevis på att tiden inte står still.
Den här skivan kom -95, men det hade jag aldrig gissat utan att kolla. Hade den på den här sidan 2000-talet baserat på en rent emotionell gissning.
JOEY TEMPEST är förstås sångaren i EUROPE, och som person är han knappast okänd för någon rocker i detta avlånga land.
Därför tycker jag att det är väldigt uppfriskande att han på den här soloplattan – ”A Place To Call Home” – rör sig i ett musikaliskt landskap som är långt fjärmat från det bandets hemtrakter.
Det här är faktiskt en av bloggens mjukaste tips någonsin, och vi rör oss lika mycket inom pop, singer-songwriter och country som klassisk rock… för att inte säga långt bort från allt vad growl och dubbeltramp innebär.
Det var titelspåret jag hörde först.
Det är ett sånt där löjligt snyggt och smittande nummer, och det var anledningen till att jag köpte skivan (även om det nu tydligen var längre sen än jag vill kännas vid…), och det är fortfarande en höjdarlåt.
En glad sådan, och även om Joey levererar ärliga och bra texter om kärlek, vänskap och rätt allvarliga tankar (i detta fall att han borde följt sitt hjärta istället för sitt huvud och nästan tappat fotfästet på kuppen) så är det stört omöjligt att inte dra upp läpparna i ett brett leende och börja gunga och sjunga med.
Känns stundtals bisarrt att med sådan entusiasm besjunga hjärtesorger.
Resterande del av skivan är inte riktigt lika fantastisk, men den är riktigt bra ändå.
Inledningen är starkast, då spår som We Come Alive och Under The Influence sparkar igång festen med sitt country-sväng, men det finns toppspår lite här och där på skivan. Don’t Go Changin’ On Me, klacksparken Right To Respect och How Come You’re Not Dead Yet? är bra exempel på det, och även om produktionen är stundtals lite väl skör så är den påkostad och polerad.
I sann soloskiva-anda har man tagit in olika musiker för att hantera instrument beroende på låtar. Trummor spelas av Christer Jansson, Nicci Wallin och Per Lindvall fördelat på de 12 spåren, bas hanteras av Sven Lindvall och Svante Henryson och så brakar man på med exempelvis Sveriges Radios Symfoniorkester för stränginstrument.
Det är sången (så klart), låtskrivandet och gitarrerna som hanteras av herr Tempest själv. I alla fall mestadels, han får tillfälligt besök av kompisen John Norum på Right To Respect, samt backas ofta upp av Staffan Astner i övrigt.
Oavsett – detta är verkligen en soloskiva och anledningen till det uttalandet är till stora delar att man gör något annorlunda än vad som händer i det vanliga, vardagliga musiklivet.
Det är inte stora yviga hårdrocksgester som är det vanliga livet, utan mindre, svängiga och tillbakalutade sånger.
Sånger som man blir glad av.
Rebellängeln Tips denna gång må vara i mjukaste laget för många av er (det där med ”Från Rock till Black Metal” är till och med i fara den här gången, jag törs faktiskt inte lova att vi ens håller oss inom ”rock”-ramen här…), men det är bra musik som man blir genomglad av.
Och som man sjunger med i, både när man lyssnar och när det slutat.
Vill du nynna på glad musik är det JOEY TEMPEST ”A Place To Call Home” som gäller den här veckan!