Recension: BROOD OF HATRED ”Skinless Agony”

Dödsmetall med lika delar tekniska och episka drag från Tunisien… kan det vara något att gå en omväg för?

Tack vare ett erbjudande från norska Crime Records (se banner högt på den här sidan) där de bjuds på lite plats på denna blogg i utbyte mot ett exemplar av BROOD OF HATRED-debuten ”Skinless Agony” så kan jag i alla fall detta fall svara: ja.

Ett rungande och bastant ja!

Detta är faktiskt ännu ett bevis på hur ens egna (i alla fall mina) förutfattade meningar hade snuvat mig på konfekten om jag inte fått den fysiska skivan i nävarna, för ärligt talat… jag hade knappast – i den skivflod som flödar förbi idag – plockat upp just den här skivan i första taget, och hade den kommit som vanlig elektronisk promo så hade den blivit liggande ett bra tag innan den hamnat i spellistan.

Som tur är blev det inte så, för det som herrarna Melik Melek Khelifa (gitarr), Hazem Jaziri (trummor), Muhammed Mélki (bas och sång) samt Muhammed Bouchir (gitarr) levererar är en urstark debut.

Inledande Deconstruction ger en försmak av det, men känns i sammanhanget en aning odistinkt i sitt riffande och i sin utformning. I fokus ligger det tekniska, men bandet är som bäst när man lyckas kombinera det med träffsäkra riff.

Det sker ett flertal gånger på skivan, och redan som spår nummer två ligger skivans kanske starkaste spår, The Mind That Emerged.

Den låten är en symbios mellan drivet spel på samtliga händer och en förmåga att knyta ihop helheten till just en stark låt. Riffen sitter som hullingar, och jag har redan (även om jag bara haft skivan i min ägo i runt en vecka) sprungit och lyft skrot till just den låten ett tiotal gånger, ofta flera gånger under samma träningspass eftersom jag återvänder och spelar den igen.

Sen får man några rätt bra och  dugliga spår i Technological Genocide, Cacaphony In The Creation och Predestined Suicide, samt två riktiga höjdare i episka och långa Obsession samt det svängiga titelspåret, vars refräng innehåller ett sånt där riff som är helt omöjligt att få ur skallen, jag har nynnat på det otaliga gånger efter att skivan tagit slut under den här senaste veckan. Kompletterar skivan gör korta instrumentala spåren The Singularity Is Near och Disbelief Grows, vars syfte enbart är att bära stämningen framåt.

BROOD OF HATRED håller över dessa totalt 9 spår ihop såväl sitt hantverk som låtarna, och trots att vi pratar om döds som ofta kräver ett par varv för att verkligen komma till sin rätt så anser jag att ett par av låtarna besitter ”hitpotential” eftersom de fastnar redan vid första lyssningen.

Skivan är inspelad i Marsch Studios i Nouvelle Medina, Tunisien, och man har tillsammans skruvat ihop en fin ljudbild som bär såväl atmosfär som instrumenten, och det är inga som helst problem att plocka ut exempelvis trumspelet eller basgången och följa den genom låtarna. 

Kort sagt: ”Skinless Agony” är en riktigt bra debut, och jag har flera gånger under inlyssningen slagits av hur nära det ligger till hands att plocka upp en skiva som DIABOLICAL ”Neogenesis” som referens när det gäller hur bandet låter. 

Mörkt. Hårt. Med känsla och atmosfär, även om jag väl tycker att svenskarna har hunnit lite längre i sin utveckling.

Det ska bli mig ett sant nöje att följa BROOD OF HATRED framöver, och jag rekommenderar dig som gillar referenserna att sparka igång Spotify genast för att lyssna.

Bästa Spår: …tre spår sticker ut. Obsession, Skinless Agony och ovan hyllade The Mind That Emerged. Det sista håller jag nog högst, men det är inte med mycket.

Betyget då? 

Fyra. Ganska gjuten sådan, och det som saknas för att ta snäppet upp ett steg är kanske lite mer finess och takt. Jag tycker, till exempel, att det hade varit snyggt att låta Obession avsluta skivan snarare än ett spår som Disbelief Grows, och för ett maxbetyg skulle jag ha velat att något eller några av de övriga spåren var lite lite vassare.

Petitesser ändå, det är ett jäkla fint debutalbum som du borde kolla in helt enkelt!

BROOD OF HATRED ”Skinless Agony” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!