Chief Rebel Angel

…bakom pseudonymen Chief Rebel Angel (som givetvis hämtats från låten med samma namn, levererad av ENTOMBED) döljer sig en tvåbarnsfar som hunnit passera 40-årsstrecket och bär det mindre tuffa namnet Robert Gustafsson till vardags. De senaste fem åren har alla tankar och åsikter om musik – från Rock till Black Metal – publicerats på Metalbloggen (även känd under namnet Metalyze), så även fortsättningsvis kan länkar och hänvisningar peka dit.

Med det sagt – låt oss prata om det viktiga. Musiken och ölen. Kärnan i Heavy Metale. Jag har lättare att redogöra för mina absoluta favoriter musikaliskt än dryckesmässigt, så låt oss börja i där. Enligt Rebellängelns evangelium är de 5 bästa skivor som någonsin producerats dessa (kronologisk ordning, inte inbördes!):

BLACK SABBATHs femte skiva innehar inte bara världshistoriens snyggaste omslag, det är även ganska otypisk musik för att vara dessa britter. Mindre doom och mörker, mer sävängig rock – det fantastiska titelspåret undantaget då.

Det är knappast som bandets starkaste skiva bland gemene man, men som så ofta får musik som kommer in i ens liv vid speciella tidpunkter en större innebörd än vad som kanske annars varit fallet. Detta var en av två hårdrocksskivor som min blivande styvfar hade i sin skivhylla när jag träffade honom första gången (den andra var DEEP PURPLE ”In Rock”, så han hade bra smak i sitt smala utbud!), och för undertecknad blev det en avgörande vändning i livet – såväl privat som musikaliskt.

Att få låna hörlurarna och den gamla vinylsvarven och försvinna bort från världen till den här skivan satte djupa spår och det inledande riffen kan än idag försätta mig i ett närapå drömmande tillstånd. Utgiven 1973 och fortfarande klockren i såväl ljud som låtmaterial!

1984, hårdrockshistoriens kanske starkaste skivår.

Ronnie James Dio, hårdrockshistoriens kanske starkaste röst (och i alla fall min personliga favoritsångare, fortfarande saknad och älskad).

”The Last In Line”, Ronnies starkaste låtmaterial på egen hand, och med vad som för min del kommit att bli hans signaturmelodi We Rock.

Ibland kan man liksom inte förklara varför en del skivor sitter som berget, men jag har alltid tyckt att detta har varit den bästa skivan med just Ronnie James Dio på sång, trots vansinnigt hård konkurrens. Den talar till mig, och det känns som om jag kan varende strof, varenda riff, varenda pukslag på plattan – ända in i märgen på mig sitter den. We Rock!

 

 

Jag har alltid tyckt att det är något speciellt med konceptplattor. Skivor som W.A.S.P ”The Crimson Idol” och KING DIAMOND ”Abigail” i all ära – den obestridlige kungen och härskaren i den ankdammen är den här skivan från 1988.

QUEENSRYCHE ”Operation: Mindcrime”, som berättar historien om syster Mary, den mystiske Dr X och huvudfiguren Nicki som tampas med inre demoner, drogberoende och till slut blir utnyttjad som syndabock och grips för mordet på nämnda syster Mary.

Det har funnits en tid när jag tryckte den där gula ”skallen” som du ser på framsidan på mina T-shirts för att jag ville visa min passion för skivan. Trycket har väl bleknat under åren, men passionen till den här skivan finns fortfarande där, under ytan.

Progressiv hårdrock blir inte bättre än så här!

 

90-talet betraktas av många som ett svagt och svårt årtionde för hårdrock och metal – men ändå pressades några av dessa till synes svarta kolbitar till riktiga diamanter. Vi kommer för evigt att vara tacksamma för skivor som ALICE IN CHAINS ”Dirt”, AT THE GATES ”Slaughter Of The Soul” och SOUNDGARDEN ”Badmotorfinger”, till exempel…och för min del den här skivan.

PARADISE LOST ”Draconian Times”, ett band och en skiva som jag haft som resesällskap under mil i buss och bil på norrländska vägar, inte sällan av sprucken asfalt eller undermåligt underlag. Jag var ung vuxen när den här skivan kom (-95), och så här i efterhand undrar jag om inte låtmaterialet, produktionen och stämningen på skivan var specialbeställt bara för mig. Det kändes så då, det känns nästan så fortfarande.

Magisk skiva!

 

Progressiva dödsmetallarna (eller, då i alla fall…) OPETH är det enda svenska bidraget på min lista över de fem bästa skivorna genom tiderna, trots att jag tycker att vi i detta kalla och avlånga land gör fantastisk musik – och man medverkar med en skiva som kanske överraskar många. Deras magnum opus anses till stora delar vara ”Blackwater Park”, men nu är vi tillbaka där vi startade. I det där med att musik kan få en större betydelse för enskilda personer beroende på hur och när den mottagits.

2005 när den här skivan kom så hade eder Rebellängel precis gått igenom en skilsmässa, och var i färd med att hitta balansen igen, att hitta tillbaka till livet och det egna jaget igen. Det hade aldrig gått utan den här skivan, och det inledande spåret Ghost Of Perdition är fortfarande, såhär 10 år senare, bland det vassaste jag kan dra fram för att testa volymen på stereon hemma.

 

Ska vi avsluta den musikaliska sektionen av denna presentation så kan vi sammanfattningsvis säga att hemmastereon kommer från Marantz och Dynaudio och är värd mer än min bil, att världens bästa liveskiva kommer från SLAYER (”Decade Of Agression”) och att en av de saker jag har svårast för i en låt är pratsång. I övrigt får vi lära känna varandra musikaliskt över tiden.

Svårare då med drycken, helt enkelt eftersom Rebellängeln i större utsträckning anpassar drycken till humör och tillfälle. En ljus amerikansk lageröl sitter lika bra i solen och glada vänners lag som en humlig IPA eller en komplex single malt-whisky för att ackompanjera en bra skiva.

Generellt drar dock smaklökarna upp mungiporna som mest av en lagom komplex ale, gärna en red ale. Kombinationen av djup, enkelhet och tillgänglighet samt den mångsidighet som ofta finns i den typen av öl skulle tvinga mig att peka på den om jag hotades med allvarliga repressalier om jag inte valde en enda öl. Kan den dessutom (mer eller mindre långsökt) kopplas till en hårdrocksskiva så är det bara bra, det kombinerar och sammanfattar i så fall på ett bra sätt vad Rebellängeln gillar. Malt, humle och distade gitarrer!