Great Divide Yeti

Öl: Yeti
Stil: Imperial Stout
Styrka: 9,5%
Bryggeri: Great Divide Brewing, Denver, Colorado, USA
Var: Systembolagets Standardsortiment

Idag ska vi titta på en modern klassiker som kanske är den bästa Imperial Stouten som går att få tag på i standardsortimentet hos vårat kära Systembolag. Den här skall finnas på varenda litet SB runtom i vårat avlånga land, om inte så säger du till med skarp och myndig röst i kassan. Om du har lite koll så vet du redan allt om den här och inmundigar den med stor respekt med jämna mellanrum, kanske lite oftare på vinterhalvåret än på sommaren? Det är OK, du är normal. Om du däremot kanske är lite färsk bland hantverksöl och kanske framför allt, bland stouts och mörka öl, så spetsar du öronen nu och hänger med.

Min egen erfarenhet av stouts när jag var en rookie i öl-exploaterandet var ungefär som många andra. Du vet? Du har sagt det själv, eller hört det av andra? -”Uähh!! Stouts? Det är ju som att käka en vörtlimpa” , eller -”Du menar Guinness? Nej jag gillar bara ljus öl”. Men stopp och belägg, då kanske du ska ge den här en chans? Amerikanska Imperial Stouts har en tendens att vara lite extra humlade och därmed mer virila, så även denna.

Det var faktiskt den här som fick mig att gå från att vara måttligt intresserad av stouts till att bli helt såld. Tro det eller ej, men jag är faktiskt inte uppväxt med stouts i nappflaskan eller haft det på flingorna som tonåring. Nej, det är faktiskt först de sista 4-5 åren som jag på riktigt blivit som förtrollad av stilen.

”Yeti” är som ni vet ”Bigfoot”, eller ”Snömannen” på svenska och det spinner Great Divide gärna på så mycket de kan. Historiskt så anses Yeti finnas i Rocky Mountains, Colorado och det finns över 100 dokumenterade rapporter där folk har snubblat på den håriga besten. 3 av 10 Amerikaner uppger faktiskt att de tror på Yeti/Bigfoot, det är ändå ganska många om man tittar på hur många som bor i Staterna.

Därför finns det såklart även en hel del varianter på Yeti att få tag på, alla goda och trevliga, men kanske mer eller mindre beroende på tycke och smak. Det finns ”Barrel Aged” – lagrad på whiskyfat i 20 månader, ”Belgian Style” – gjord på Belgisk jäst, ”Chocolate Oak Aged” – bryggd med kakao och lagrad på ekfat, ”Espresso Oak Aged” – bryggd med espresso kaffe och lagrad på ekfat och ”Oatmeal” – bryggd med havregryn och russin. Som skum på ölet så finns det otal varianter till, med mer eller mindre begränsade utgåvor och snudd på omöjliga att få tag på för oss Svennar. De som jag har nämnt dyker dock upp med jämna mellanrum på tillfälliga sortimentet, så om ni diggar standard Yeti, så rekommenderar jag att ni håller ögonen öppna nu den 6:e Februari redan – då släpps ”Oak Aged” – lagrad på flingor av fransk ek. Fint ska det va!

Hur är det med den här ”vanliga” då? Jo, återigen, jag tycker att det nog kan vara den bästa imperial stouten som går att få tag på i standardsortimentet. Det uttalandet grundar jag på tillgänglighet, smaken och framför allt priset. De andra varianterna jag nämnt kommer i ”bombers” – stora flaskor – och kostar runt en hunka. Den vanliga Yetin kommer i vanlig 33 cl flaska och kostar strax över 30 kr. En viss skillnad om man är osäker på om man gillar den, eller om man bara vill smyga i sig en god stout en onsdag-kväll. Jag rekommenderar inte att man skottar i sig en ”bomber” själv framför ”Halv åtta hos mig” en onsdag…

Aromen är ljuvlig. Har man beskrivit en stout en gång så är man klar säger en del (Robert?). Inte jag. Kommer ni ihåg när ni var hemma hos mormor och morfar när ni var små? Morfar hade en favoritfåtölj i skinn, kanske t.o.m. en Chesterfield, som han satt och läste i och rökte pipa? Den luktar lite som den, mustig insutten läder från generationer av filosoferande kring älgjakt, potatisskörden och varför disponenten i Hacketorp var en sån uppstoppad sprätt? Blandat med med mörk delikatess-choklad och djup tallskog en höstmorgon så far doften likt ett expressbud upp i smakcentrat. Det här ska bli gott.

Smaken levererar och det är en bastant munfull av svart bläck, lövhög, höståker och mörka frukter. Den rostade malten är på gränsen till bränd utan att falla över till bränd smak, den mörka chokladen är nästan svart och man anar ett uns av soja. Jag ser nästan en stressad Yeti springa genom en tät skog vid gränsen till Rocky Mountains, jagad av rednecks som dricker ”moonshine” ur diskade syltburkar. Hagelsvärmarna viner kring öronen och regntunga grenar piskar honom i ansiktet. Dessutom får han förmodligen fästingar också. Tack vare den ganska kraftiga humlingen så lyfter den här som en raket och du får en lång och gemytlig eftersmak som är så god, att du kommer och sitta i just den skinnfåtölj jag nämnde, och berätta sagor för barnbarnen om den här ölen.

Vad är det att tveka på? Jag serverar härmed en fullpoängare. Man ska uppenbarligen snåla med poängen enligt belevade öl-konnässörer? Jag håller inte med, det här är en 10:a just tack vare alla komponenter ihop, smak, tillgänglighet och pris.

10 av 10 som har sett Yeti har svårt att bevisa vad dom faktiskt varit med om.

Idag får ni inget låttips som avslutning… Jag är mållös.