Februarifantastisk döds

Februari nu, och i samma anda som vi kikade på två fantastiska sludgeplattor i samband med att januari gjorde sitt inträde så tänkte jag att det kan vara läge att verkligen rekommendera och se till att du har koll på två skivor med rent av skitbra döds. Eller, i alla fall en skiva med klassisk döds, och en skiva som har en del thrash i sig. För att förvirra så mycket som möjligt så har du därför en bild med… fyra skivor här. men det är egentligen inte så konstigt.

Vi ska kolla på grupperna BLACK BREATH (jänkare) och NEKROMANTHEON (norrmän). Båda har släppt två skivor, och bådas uppföljare är bättre än debuten…men båda debuterna har ändå varit ”Veckans Tips” på Rebellängelns gamla blogg Metalyze. Idag, alltså, ska vi prata mer om just uppföljarna (samtidigt som avslutningen är en kopiering av de texter som debutskivorna en gång i tiden renderade). För notera: det här är två väldigt fina skivor som absolut bör finnas i din hylla. Ställer man skivorna per grupp så ser det ut såhär!

BLACK BREATH spelar sån där döds som man egentligen borde kunna spela om man inte vuxit upp med Skogskyrkogården som en vital del av sin musikaliska uppfostran, men faktum är att man på ”Sentenced To Life” inte bara lyckas få till den där perfekta känslan, man har dessutom rätt produktion (fläskig gitarrvägg!) och så bra låtar att om den här skivan hade kommit när det väl begav sig så hade den räknats till de riktigt stora och klassiska. Visst, det finns kanske en aning mer punk i den här given än en gammal slitvarg som ”Left Hand Path”, men känslan är densamma.

Jo. Det är stora ord, men faktum kvarstår. Med låtar som Feast Of The Damned, Home Of The Grave, The Flame och Obey så är detta den perfekta skivan för dig som letar efter en ny kärlek som kan ta speltid jämte dina gamla skivor med GRAVE, ENTOMBED och DISMEMBER. Trots att man inte är från ”rätt” stad….

För att du ska få lite mer ruttet kött på benen så har du här nedan den text som utgjorde ”Veckans Tips” med föregångaren ”Heavy Breathing” och som publicerats på Metalbloggen. Visst hoppas vi på nytt från BLACK BREATH under det här året?

——————————————————————————————————————————————————————————–

De spelar dödsmetall som om de vore uppväxta i Stockholms förorter och spenderade sina helger med att dricka folköl på Skogskyrkogården tillsammans med DISMEMBER och ENTOMBED.
Min kärlek till bandet väcktes med andra plattan ”Sentenced To Life”, en skiva som är snäppet bättre än debuten ”Heavy Breathing”, men eftersom jag gillar att söka mig bakåt i fina upptäckters diskografi så finns det anledning att titta även på just debuten.
För detta är bra även det.
Inledande Black Sin (Spit On The Cross) visar lite av vad som ska komma, men det är i tredjespåret Escape From Death som man verkligen får sitt lystmäte på bisvärms-riff och klassisk döds. Efter den låten stegras insatsen och hela skivan tar ett extra kliv uppåt. I Am Beyond kombinerar tyngd med bra sång och fint levererade gitarrharmonier.
Virus sparkar stjärt, och Children Of The Horn samt Whewhocannotbenamed är precis så tuffa som de låter.
Omslaget är rätt snyggt, den subtilt infällda handen som finns bakom mannen på bilden gör hela grejen, men baksidan av skivan innehåller ett bandfoto som inte direkt andas klass. Hela gänget vid ett bord, det ser ut som om de är höga hela bunten, iklädda solglasögon och bandana och ögonsmink medan bordet pryds av kandelabrar och en dödskalle (ja, vad fan, kolla själv). Skitfult.
Som tur är spelar det mindre roll.
Det är innehållet som räknas.
Och det består av jävligt bra, ösig dödsmetall.
Som man inte behöver tänka till, utan bara kan köra på i stereon. På skall spräckarvolym!

——————————————————————————————————————————————————————————————

Från det stora landet i väst till vårt västra grannland går resan, och när vi stannar är vi i Kolbotn för att vara mer exakt. Där finns NEKROMANTHEON, och då får vi vår döds med en aning thrashinslag, på det där sättet att man kan känna SLAYERs och tidiga SEPULTURAs influenser. Men – det här är skitigare och baske mig om det inte är bättre. De orden är förstås stora, men NEKROMANTHEONs andra giv ”Rise, Vulcan Spectre” är en sån där klockren högerslägga som passar perfekt varje gång du vill riva loss lite att jag nog tycker att det finns fog för just så stora ord. Den är bättre än debuten ”Divinity Or Death”, och är en sån där skiva som du faktiskt inte får missa. Jag hoppas att även NEKROMANTHEON kommer med nytt i år, det känns som om det är dags för det – och med tanke på utvecklingen de visar mellan skiva ett och två så kan man ju inte låta bli att undra var skiva nummer tre tar vägen….!

Bra skit, eller hur? Vi avslutar dock detta lilla minitips på februarisällskap med texten då debuten ”Divinity Or Death” fick stå i centrum på Metallbloggen (i augusti 2012 för att vara exakt).

——————————————————————————————————————————————————————————

Vi pratar om NEKROMANTHEON, bandets vars andra giv ”Rise , Vulcan Spectre” var den skiva som fick mig att upptäcka (och falla för) dem.
Den skivan är ruggigt bra, och bättre än debuten som vi ska titta på nu – men det betyder verkligen inte att debuten ”Divinity Of Death” är dålig, och det är helt enkelt ett värdigt sätt att starta Veckans Tips-säsongen för denna höst.

Här är ljudet aningen mer oborstat och mindre polerat än på efterföljaren, men hjärtat i musiken är densamma. Hård thrash med en svag färg av döds, och med förebilder som stavas tidiga SLAYER och SEPULTURA. Trion består av Christian Holm på trummor, Sindre Solem på sång och bas samt Anld M Torp på sång och gitarr, och efter att man tonat in första låten Gringo Death i femton-tjugo sekunder så lägger man av ett riktigt grisskrik och trampar gasen i botten.
Svängig, ösig och jävligt bra vecklar sedan hela ”Divinity Of Death” ut sig.
Låtar som The Point Of No Return, Cry Havoc och kanske framförallt titelspåret sätter sig som naken hud på solbakade lädersitsar – med ett fräsande och brännande som är svårt att ignorera.

Totalt får man 11 låtar, och alla är bra. Ingen faller ur ramen, inte ens sista låten som döpts till Alcoholy Terror, spetsfundigt men samtidigt kanske lite på fel sida humorgränsen när bandet i övrigt ger ett så hängivet intryck.

Hur som helst, du har ”Divinity Of Death” på Spotify, och har du inte upptäckt NEKROMANTHEON ännu är det bara att kasta sig in. De kommer att ta världen med storm. ”Rise, Vulcan Spectre” är kanske snäppet lättare att ta till sig som startpunkt om du aldrig har hört bandet (lite bättre ljud, en del riktigt riktigt bra låtar), men bara en sån sak som att debuten är stämplad med ”Kolbotn Thrashers Union” gör ju att du behöver kolla in den med!

————————————————————————————————————————————————————————————–

Februari är i full blom. Kan du tänka dig ett bättre sätt att fira in det än med musik av den här kvalitén?